Konsum

En väldigt säregen stamkund kom fram till mig när jag satt i kassan. Hon tittade drömskt mot utgången och sa på sin finlandsvenska: 

- Jo. Jag ska flytta ihop med min kille.
- Jaha, det blir väl roligt?
- Nej.
- Jaså?
- Nä, han sitter bara hemma och tittar på sexfilmer hela dagarna.

En man står vid bananerna och ropar "Du… du… hallå… hallå… du… du…" för att på sitt listiga vis påkalla min uppmärksamhet. Jag sitter med ryggen vänd mot honom och tänker inte bry mig om honom förrän han åtminstone kan låtsas vara trevlig. Till slut ger jag upp och vänder mig om:

- Ja?
- Vad tar du för bananerna? Det är då själva fan att ni aldrig kan sätta ut priser på grejerna.
- Bananerna kostar nitton och nittio…
- Jaha, och hur ska jag kunna veta det då, ni får ju fan börja sätta ut priser!
- Det sitter ju en stor pris-skylt där, rakt framför dig!
- Var då? Visa mig den.
- Här. (jag pekar på skylten)
- Jaha… men ändå… Ja, jag får väl ta tillbaks det då.

En ganska stadig kollega satt i kassan när en stamkund i tjugofem-trettioårsåldern kom fram till kassan. Hon skulle inhandla sin dagliga tub tandkräm & tandborste. Som vanligt yttrade hon inte en stavelse. När betalningen var avklarad stod hon kvar och studerade min kollega, som en hund som tittar på småfåglar, och sa:

- Varför är du så tjock?

Att göra ett kap verkar kunna kvala in på många topp tio-listor. Att få köpa en skadad eller gammal vara för halva priset är som att få den gratis på ett litet fat, smyckad med bladguld och skumgodisar. Följande kan illustrera detta:

- Ursäkta, den här mjölken har gått ut, hur gör ni då…?
- Ojdå, vi har precis fått mjölkleveransen så det finns nya fräscha…
- Men hur gör ni med den gamla mjölken, säljer ni den för halva priset då eller…?
- Nej, vi skickar tillbaka den.
- Så det är inte halva priset då?
- Vill du ha gammal mjölk?
- Om jag får den för halva priset.
- Okej.

En dam i femtioårsåldern med pudelhår och en stor Louis Vuitton-kopia till väska uppehåller kön framgångsrikt genom att stå och stirra på raden av recept. Jag frågar:

- Ville du handla något?
- Kan man köpa det här? (håller upp ett recept på kycklinggryta)
- Ja, ingredienserna till kycklinggrytan har vi…
- Ja, men kan man köpa det här? (viftar på receptet)
- Receptet är gratis och ingredienserna har vi i butiken.
- Plockar ni ihop det här på butiken då?
- Nej, det får man göra själv.
- Finns det inget paket?
- Nej…
- Så ni har det inte?
- Ingen färdig kycklinggryta.
- Har ni det här? (håller upp ett recept på risotto)
- Det är samma sak där, vi har ingredienserna…
- Mhm. Men man man köpa det här? (skakar på receptet)
- Ingen färdig risotto, bara ingredienserna.
- Vad står det här? (kisar mot receptet) Ska man ha nåt speciellt ris?
- Nej, ta vilket ris som helst, det går nog bra.
- Nej, jag tror att jag väntar.

- Är det här freestyle-batterier?
- Ja.
- Eller är det de här (håller upp AAA-batterier)
- Nej, det är de första.
- Njae, jag tror att det är de här andra.
- Det är det inte, det är de första du höll upp.
- Är du säker?
- Ja. Dödssäker.
- Hmm… nej, jag köper bägge paketen så kan jag lämna tillbaka det som är fel.
- Du vill alltså lämna tillbaka AAA-batterierna, fast lite senare?
- Jag kommer tillbaks med de som är fel, ja.

Under hela tiden som han står framför kassan mumlar han. Alldeles för lågt för att en människa med normal hörsel ska kunna uppfatta orden. Jag slår in hans varor och tänker att han bara är en sån som tänker högt (vilket inte är helt ovanligt). När det är dags att betala:

- Det där blir femtiotvå.
- Håseusahuh…
- Va?
- Misånahumbesn…

(jag bestämmer mig för att ignorera honom helt)

- Sådär det blir fyrtioåtta tillbaka.
- Strelsåpplesmornhåss…
- Vad säger du?
- Jag kunde ge dig två kronor men motresolofarjahumm…

En annan av mina (bra) kollegor, låt oss kalla honom P, satt i kassan när en kund ringde butiken. Kunden hade köpt tre sillburkar och alla var dåliga. När kunden senare kom tillbaka med de tre sillburkarna gick hon till P:s kassa för att få pengarna tillbaka. Han skruvade av locket på senapssillen, doppade sitt kassafinger i burken och smakade:

P: Det smakar inte dumt av den här iallafall…
Kund: Vad gör du?
P: Jag smakar… (fortsätter smaka på de två andra burkarna)… Ja, de två sista smakade riktigt konstigt, men senapssillen var det inget fel på.
Kund: Men du kan ju inte bara stoppa fingrarna i sillburkarna, det är ju jätteäckligt!
P: Men…
Kund: Jag är butikschef på en Ica-butik, och om någon av min personal skulle göra sådär skulle jag bli jättearg!
P: Ja, men det här är Konsum.

Kunden byter sina sillburkar och går hem. När jag får höra vad P har sagt och gjort frågar jag:

Jag: Hur kunde du komma på att du skulle smaka?
P: Men… jag gillar ju sill.

En kille runt 20 år köper två burkläsk, en Coca Cola och en Coca Cola Light. Efter ungefär 15 minuter kommer han tillbaka med Lightburken i handen. Han kommer fram till mig och säger:

- Den här smakar pecka, jag vill byta den.
- Smakar den pecka?
- Ja, jag vill ha en annan.
- Men du har ju öppnat den där…
- Ja…
- Och den är ju tom. Du har ju druckit upp den.
- Ja, den smakade pecka.
- Men den gick att dricka?
- Njae, nästan, jag mår lite illa faktiskt… jag vill byta den.
- Men du har ju druckit upp den.
- Men den smakade pecka.

En liten tjej på ungefär fem år hoppade upp på alla barns Eldorado; den lilla platsen där man kan ställa kundkorgen när man ska lägga upp sina varor på bandet. Hon tittar noggrant på en liten plastmodell av ett rådjur som vi pryder vår kassa med. Efter en mycket grundlig besiktning av plastdjuret utbrister hon glatt:

- Pappa titta, den har också snippa!