Konsum

Det är många saker i en butik som kan verka små och obetydliga för en kund, men när alla gör de här sakerna blir det en stor klump av onödigt jobb och irritationsmoment:

• Dropping
  Att folk inte kan ställa tillbaka saker på sina rätta platser! Vår butik är jätteliten och en så stor ansträngning vore det inte att lägga tillbaka den där ruccolan i grönsaksdisken istället för att droppa den i frysboxen bredvid glassen, eller tvärtom.

• Efter-köp-shopping
  - Var det bra så?
  - Ja.
  - Femtio kronor, tack. (får femtio kronor och slår ut kvittot)
  - Och en trisslott.

• Sista-sekunden-beslut/-upptäckter
  - Just ja, jag ska ha en mjölk också (springer iväg)
  eller
  - Och den här vill jag inte ha.
  eller
  - Oj, jag har inga pengar.

• Enstaka-öl-slakt
  I de flesta butiker finnsen särskild plats för enstaka öl, alltså inte sexpack. Ändå ska alla ta sin öl ur ett obrutet sexpack.

Man kan inte välja vilka man ska jobba med. Ändå skulle hon prompt vara sådär jobbigt övertrevlig och berätta saker om sig själv som jag absolut inte ville veta.

Jag öppnar dörren till kontoret för att hämta växel och ser att hon sitter vid skrivbordet och precis avslutar ett samtal, jag går fram till kassaskåpet och har fått fram nycklarna när jag hör henne lägga på luren och säga till mig:

- Stackars stackars pappa.

Det är en sån där mening som folk slänger ut för att man ska intressera sig för dem och fråga "Vad är det med din pappa?". Jag försökte hålla frågan inne så att jag skulle kunna smita ut utan att behöva prata med henne. Men när jag vände mig om stirrade jag rakt in i hennes blanka, tomma utstående ögon. Jag visste att jag var fast:

- Vad är det med din pappa?
- Jo, han är på sjukhuset nu, han har blivit opererad.
- Jaha.
- Ja, han har haft någon sorts böld, precis mellan ändan och… och… ja, mellan ändan och… kuken.
- Mhm…
- Och inatt hade såret gått upp, så nu ligger han där och bara blöööör och blööör!
- Ojdå…?
- Ja, men han mådde bättre nu.

Jag har aldrig önskat mig någon annanstans så mycket.

Idag fick jag veta att min arbetskamrat Candy har förärats epitetet "Konsum-pappa" av en liten pojke, efter att Candy hade hittat och tagit hand om pojkens tejprulle med jordgubbar på.

Jag tror inte att det finns någon stiligare titel att få inom kooperationen.

En gravt alkoholiserad man i sjuttioårsåldern var en frekvent besökare i butiken, och det var alltid lite nervöst när han stapplade in. Om han var på fel humör var han fruktansvärt elak. Han brukade "underhålla" med berättelser om hur han skurade golv när han gjorde lumpen. Hans utmärkande drag var dock inte alkoholismen eller alla mördande historier, det var att han omöjligt kunde hålla saliven i munnen.

En tjock, seg och glimrande navelsträng hängde från underläppen till exempelvis plånboken. Hans sedlar och slantar var täckta i saliv.

Min kollega ville att jag skulle hålla mig i närheten när han var i kassaområdet - ifall han blev våldsam - och jag höll med. Han stod med sin karakteristiska vinglande stil i kön och mumlade något ohörbart. När det var hans tur ställde han sig rakt framför kassan och sa:

- Vilken söt flicka!
- Tack, sa min kollega likgiltigt.
- Om jag vore tjugo år yngre… (säger något mer som ingen kan förstå)
- Det blir fyrtiotvå kronor, tack.
- Va? Jaha… (börjar gräva i plånboken, salivsträngen också) Men va fan… Jag har inte… Så mycket pengar har jag inte…
- Vill du kanske ta bort någon vara?
- (Skriker) Hur i helvete ska min pension… Hrmf… Ni är ju för fan helt dumma i huvudet.

Precis vid slutet av den sista meningen tappade han byxorna. Kön var lång. Han var helt ovetande om sina byxors kapitulation. Kalsongerna hängde tappert kvar efterom han hade fäst sina hängslen i dem, istället för de traditionella fästpunkterna på byxorna . Jag sa:

- Dina byxor ramlade ned…

Mitt favorit-syskonpar som tidigare figurerat här lekte och stojade vid kassan (i vanlig ordning) när den äldre systern plötsligt ropade:

- Nej, nu låser jag in dig i ett skåp.
- Det finns inget skåp här.
- Jo, du står inne i skåpet nu.
- Nähä… (pojken gnyr och skrynklar ihop ansiktet)
- Jo, och nu låser jag dörren. (hon låtsas stänga och låsa en tjock dörr)
- Jag vill inte bli inlåst i skåpet! (grinar hejdlöst)

Topp 5 saker som människor säger i tid och otid, eller i brist på annat:

1. "Det man inte har i huvudet får man ha i benen"
2. "Är den gratis?" / "Vill den inte?" (när streckkoden inte funkar)
3. "Många bäckar små…"
4. "Man måste vara om sig och kring sig"
5. "Det är mycket med det jordiska"

Ett par i fyrtiofemårsåldern spanar in glassboxen, hon suckar och ojar sig ljudligt:

- Nej, de verkar inte ha den… (suckar) nej, jag hittar ingen…
- Har de den inte?
- Nej, det verkar inte så… äsch, jag måste fråga.

Hon kommer fram till mig:

- Ursäkta, har ni inte en glass som heter Vaniljsuck?
- Vaniljsuck…?
- Ja, den är fyrkantig och smakar vanilj.
- Du menar Vaniljpuck?
- Nej, Vaniljsuck. Den heter Vaniljsuck.
- Vi har ingen glass som heter Vaniljsuck. Tyvärr.
- Nehej (suckar demonstrativt) då får jag väl ta en Tip-Top istället.

Vi hade provsmakning och en äldre man hade siktet inställt på de små matbitarna. Han formligen kastade i sig. Nästa gång jag såg honom stod han fortfarande kvar och mumsade:

Jag: Var det gott?
Han: Va?
Jag: Var smakproverna goda?
Han: Är det lax?
Jag: Va?
Han: Är det lax?
Jag: Nej, det är glaserade morötter.
Han: Nej usch, det tycker jag inte om.

Hon lägger upp sina varor, hur som helst och utan ordning eller omsorg. Hon ser som hastigast upp mot mig och skickar iväg ett knappt hörbart "hej" som skulle landa helt fel om inte jag fångade upp det genom mitt eget "hej".

Långsamt och omständligt letar hon igenom sin plånbok för att hitta MedMera-kortet, får fatt i det och sträcker det mot mig. Hundradelen innan jag hinner nå fram till kortet släpper hon taget och kortet undgår mig. Jag plockar upp det, drar det och lämnar tillbaka det.

Hon letar efter sitt Visa-kort, hittar det och sträcker det mot mig. Hundradelen innan jag hinner nå fram till kortet släpper hon taget och kortet undgår mig. Jag plockar upp det, drar det och lämnar tillbaka det.

När köpet har gått igenom frågar jag om hon vill ha kvittot, trots att jag vet att hon kommer att säga att hon vill ha kvittot, lägga det vid sina varor utan att titta på det och sedan gå därifrån och lämna kvittot som skräp som jag måste ta hand om.

Hon vill ha kvittot.

Jag plockar upp dricka när en färgad kille kommer fram och undrar:

- Ursäkta, var har ni havregryn?
- Här borta, jag visar dig.
- Fan, jag hade slut på havregryn och ska göra negerbollar… chokladbollar menar jag.

Vi fnissar lite båda två, fullt medvetna om att han sa det förbjudna ordet.