Konsum

Inskickat av Jenny:

Jag jobbade extra i en affär under min studietid och var en dag i kundtjänstbåset då det ringer på kundklockan. Jag öppnar den lilla luckan och utanför står en mycket upprörd man som fullkomligt skriker ut sin undran över vad det är för några kundvagnar vi har i denna affär egentligen! Jag får honom att lugna ner sig så pass att jag får klart för mig att han minsann har hämtat ut en kundvagn som han lagt en tiokrona i men som sedan bara återlämnat en femkrona! “Vad är det egentligen för vagnar ni har här som ger fel växel tillbaka?!” Efter att jag med stor möda kvävt min skrattattack ber jag mannen kolla så att han fått rätt varor med sig och drar sedan snabbt igen luckan för att kunna explodera i skratt.

En annan gång stod jag åter igen kundtjänst när en söt liten tant ringde och frågade om vi fortfarande hade 10 kg Bintje potatis på extrapris. Jag svarade att vi tyvärr inte hade just den potatisen men att vi denna vecka hade 10 kg King Edvard, även det potatis till samma pris varpå tanten upprört säger: “Och hur tror du att jag skall orka att bära hem det då?“

En gång när jag gick igenom affären ut på lagret så såg jag en tant som så ut som om hon behövde lite hjälp när hon stod och tittade på toapappret. Jag gick fram och frågade om jag kunde hjälpa till och hon frågade om vi hade något mönstrat papper där inte mönstret var tryckt med röd färg. Jag frågade varför det inte fick vara rött och då svarar hon att det ser så äckligt ut när det blir blött “Det ser ju ut som blod!“

Hej allihop!

Efter lång tid av sol, bad och massor av glass är vardagen tillbaka, och den har nog sällan varit så skön. Allt har varit fantastiskt skönt och välgörande, och jag har faktiskt inte saknat bloggandet överhuvudtaget.

Nu när jag kommit hem känner jag mig däremot väldigt sugen på att börja blogga igen! Så här efter några veckors stiltje är det väl bara att hoppas att jag har några läsare kvar

Nu åker jag och mina närmaste vänner på en välförtjänt och obscent skön semester till Spanien. Vi ska äta tapas, bada i havet, äta annan mat samt kanske möjligtvis också inmundiga en och annan alkoholhaltig dryck. Kanske.

Vi är där i två veckor, så inga nya historier kommer att postas (om jag inte använder mig av ett internet-café förstås…) förrän typ vecka trettio. Fortsätt hemskt gärna att skicka historier (formuläret i kolumnen till höger) så gör jag en mastodontpostning när jag kommer hem.

Men:
Man kan alltid läsa allting en extra gång, kommentera på en eventuell ny kommentar, eller läsa högt för sina vänner.

Jag önskar er den bästa sommaren man kan ha.

“Älskar du upplevelser? Med Imodium låter du inte diarré stoppa dig.“
(baksidan på Allas Veckotidning)

Är det jag som är lättroad eller är den här reklamen helt hysteriskt rolig? Mitt huvud fylls genast av tanken på hur den här mannen eller kvinnan känner sig just nu, vad de tänker på, vad säger de till varandra, vad händer efter det här ögonblicket… och kanske mest spännande av allt: hur såg en vanlig dag ut innan Imodium räddade denna människas vardag?

Inskickat av Anna:

Jag sitter i kassan en lönefredag, och det är helt vansinnigt mycket folk. Helt plötsligt börjar mina kvitton se lite underliga ut, delar av ord och siffror är lite ljusare än de andra. Men eftersom man fortfarande kan se vad det står på kvittot och köerna är evighetslånga struntar jag i att kolla vad det är som är fel.

En kvinna har precis avslutat sitt köp, summa runt 80 kronor, och har fått tillbaka växeln på sin hundralapp. Jag håller för fullt på med kunden efter henne, när hon håller fram kvittot och säger: “Nu måste det väl ha blivit något fel här? Titta så mycket jag har fått betala!” På kvittot har nämligen kronraden försvunnit, så det enda hon ser är öresraden.
“90 kronor för mjölk, 76 för några äpplen, 50 för tvål, 42 för en gurka, 89 för potatisen, 50 för ett paket cigg…det är ju alldeles åt helvete för mycket! Jämt ska ni försöka lura en!” säger hon triumferande och vänder sig mot resten av kön.

Till saken hör att hon - vilket hon påpekar varje gång- ALDRIG har mer än en 100-lapp i plånboken, “av säkerhetsskäl”. Det hjälper inte att jag påpekar att hon bara gav mig en hundring, och att hon alltså inte kan ha betalt de summor hon påstår att jag har angett. Efter många om och men inser hon att jag talar sanning och ger sig iväg med ett “Ni luras jämt”. Självklart ser jag till att rengöra kvittoskrivaren efter det (jag hade inte insett att hela kronraden hade försvunnit.)

En kvinna ringer till butiken:

- Jag skickade min son till butiken för att köpa fyra stycken mellanmjölk, och när han kom hem hade han blivit lurad av kassören.
- Hur menar du?
- Han kom hem med bara tio och femtio. Jag skickade med fyrtio kronor, så det fattas lite pengar här.
- Det tror jag inte. Fyra mellanmjölk blir tjugonio och femtio.
- Nähä du lilla vän, det blir det inte. Jag tror att ni behöver lära er ett och annat…
(en man frågar i bakgrunden hur det går, och hon svarar “Äsch, de fattar ju ingenting där nere på Konsum, de är ju helt dumma i huvudet“)
- Jag hör dig, jag sitter i andra änden och hör varenda ord du säger.
- Jaja, hur går det med matematiken?
- En mellanmjölk kostar sju och trettiofem, gånger fyra blir det tjugonio och fyrtio, vilket avrundas till tjugonio och femtio. Så tio och femtio tillbaka var helt rätt.
- Jaha, ja de var blanka och fina i alla fall. Det är väl alltid något.

Inskickat av Fröken N:

En äldre dam kommer fram till mig i kassan och ber om att få prata med J. J kommer och damen föser bort henne till ett hörn där hon nästan viskar. Nyfiken som jag är försöker jag lyssna på ena örat och hör hur J frågar vad hon tycker bäst om; Kanel- eller kolabulle? J hämtar sedan en bulle till damen som nöjt går därifrån. Sen ger J mig tre kronor och säger “Slå in det här på nyponsoppa!” Jag blir lite konfunderad men gör som hon säger.

Senare frågar jag J vad damen ville. Damen kom för att erkänna att hon en gång stulit nyponsoppa från oss för 9 kronor. Men eftersom hon nu var så ärlig tyckte hon att hon förtjänade en bulle, som kostar 6 kronor. Så då behövde hon ju bara betala tillbaka tre kronor…

När man sitter i kassan dag ut och dag in märks människors mönster väldigt väldigt tydligt. Speciellt de som kommer till affären och sätter igång någon sorts ritual med exakta mönster så fört de kommer in i butiken. När de sedan kommer till kassan är det dags för finalen. Många är de som säger och gör exakt samma sak varje gång, men här är tre:

1) En dam i sjuttioårsåldern med rock, hatt och en “Gud hör bön”-pin på kappslaget köper alltid korintkakor, och tjatar under hela sin shoppingtur på alla andra att de måste prova de fantastiska korintkakorna. I kassan låter det så här: “Det här medlemskortet är från nittonhundratjugonio, jag har ärvt det av min mor som var medlem i kooperationen tidigt. Har du smakat de här kakorna? Ååh vad goda de är, och den här aprikoskrämen! Det är riktiga fruktbitar i den.“

2) En man i fyrtioårsåldern lägger upp alla sina varor fint på bandet, tar en påse och springer för att packa ned varorna med orden “Det var bra så tack” utslängda i farten. Jag slår oftast in sista varan innan han har hunnit börja packa ned, vilket innebär väntan. Jag säger vad han ska betala och han säger “Kommer, kommer“, som om han tyckte att jag stressade honom till max. (En gång låg hans deodorant kvar på bandet, och när Candy påpekade det svarade han översvallande “Tack! Du räddade min kväll, min morgon och min dag! Tack ska du ha!“)

3) En man som går sin handlingsrunda med ett ganska bekymrat uttryck. När han kommer fram till kassan ser han likadan ut, ända tills han tittar upp på mig och spricker omedelbart upp i världens mest oäkta leende. Precis som en massmördare förmodligen ler, brukar jag tänka.

Inskickat av Linda:

Där jag jobbar svarar vi bland annat på frågor om busstidtabeller och man får många konstiga samtal! Ibland förväntas man vara tankeläsare…

Kund: Ja, hej, jag skulle vilja veta när bussen går!
Jag: Vilken linje vill du åka med?
Kund: (otåligt) Ja, bussen till Borås!
Jag: Varifrån ska du åka?
Kund: Härifrån naturligtvis!
Jag: Från Vårgårda alltså?
Kund: Nää, (suck) Tämta såklart!
(Tämta är en liten hållplats mellan Vårgårda och Borås…)

Det blir en försvarlig kö och jag kallar på en kassa till. Jag hör hur F öppnar kassan bakom mig och ropar “Det går bra här”. Ett ungt par kommer från längst bak i kön väldigt vältajmat och kommer således framför en farbror i sextiofemårsåldern som har stått ganska långt fram i min kö. Jag hör hur han börjar muttra och känner på mig att det kommer att bli ordväxling:

Gubbe: Jaha, så ni bara går förbi andra som stått längre än ni i kö. Tycker ni det är schysst?
Par: Ja, vi var bara snabbast.
Gubbe: Men vi har ju ett kösystem, att ni inte kan respektera det!
Par: Jaja… (de bestämmer sig för att han inte är värd att ödsla energi på)
Gubbe: Men det är ju oerhört! (vänder sin ilska mot F) Och du! Vad tycker du om det där?
F: Om vadå?
Gubbe: Om att folk bara tränger sig före, det är väl där du ska kliva in? Det är ju du som öppnar en ny kassa, du måste ju säga att nu flyttar vi över kön med start från mannen i blå jacka till exempel.
F: Jag öppnar bara kassan.
Gubbe: Jag kommer ihåg förr, när kooperationen var till för medlemmarna. Så är det inte nu va? Ni struntar väl i det. Man kan bara tränga sig fram hur som helst.