Konsum

Så här är det:
Att man kommer in en minut innan stängning betyder inte att man kan ströva runt i fläderdoft och violinsus och fundera på livets väsentligheter. Du har bråttom. Vi stänger. Vi får inte betalt länge efter stängning (oftast en kvart, tjugo minuter), och det finns en hel del andra saker jag hellre gör gratis än att titta på någon som inte kan bestämma sig för vilken sorts pasta som är bäst.

Egentligen borde det vara som på restauranger, att köket stänger kvart i tio. Konsum låser dörrarna tio minuter innan stängning. Ett annat alternativ är att fem minuter efter stängningsdags läggs det på femtio kronor på notan.

Som det är nu tänker många (speciellt män i fyrtioårsåldern med midjeväska och barn) att om man lyckas smita in genom utgångsdörren när någon går ut, då är det personalens fel eftersom de inte har stängt ordentligt. Nu kan Midjeväskan ströva runt i fläderdoft och violinsus och fundera på livets väsentligheter.

Jag hör hur det börjar käbblas i kön bakom mig, där en kvinna i fyrtiofemårsåldern vill ta ut femhundra kronor. Nästa person i kö bakom henne är en kollega som just har slutat, som ombytt och klar bara ska köpa ett äpple:

Kvinna: Jaså, man kan inte ta ut pengar här hos dig?
Kollega: Nej, tyvärr. Vi har just öppnat den här kassan så det finns nästan inga pengar i den, men i andra kassan går det jättebra.
Kvinna: Men jag måste väl kunna ta ut pengar? Det förstår du väl, eller är du dum?
Ombytt kollega: Det finns bara inga pengar att ge bort i en nyöppnad kassa, men i den andra kassan går det jättebra…
Kvinna: Varför lägger du dig i? Du ska inte lägga dig i!
Ombytt kollega: Jag jobbar här, och jag tänkte bara hjälpa till.
Kvinna: Du ser inte ut som du jobbar här!
Ombytt kollega: Nej, jag har bytt om.
Kvinna: Jaha, hur som helst ska du låta min sak vara min sak. Jag ska ta ut pengar och det har inte du med att göra!
Kollega: Om du bara tar din filmjölk till andra kassan, så kan du ta ut pengar där. Det är ingen kö…
Kvinna: Komma och lägga näsan i blöt. Idiot.
Ombytt kollega: Hörrudu det finns ingen anledning till att vara otrevlig.
Kvinna: Nej, det gör det inte. Absolut inte. Du är ju såå vänlig som lägger dig i saker du inte har att göra med, och sedan bara står och stirrar surt på mig. Sluta stirra!
Ombytt kollega: Men herregud, jag försvarade bara min kollega, det måste jag väl få göra, eller?
Kvinna: Nej varför ska du göra det? Då får du väl gå med i militären då, då får man försvara hur mycket man vill.

Inskickat av Lina:

Det kom in en tant, cirka 70 bast, som skulle ha ett kort, på varuhuset där jag jobbar. Ett grattiskort skulle hon ha. Ett roligt grattiskort. Ett roligt grattiskort utan blommor på, “för blommor får hon ju här”. Tanten pekade på sin bukett.
Såklart.
Inget dög.
(Det är blommor på ganska många grattiskort.)
“Hon fyller 60, och hon har precis kommit hem från USA, så det är en lite sen fest, men du förstår mitt problem va? Vad jag letar efter?”

Eh. Nej.
Sen hittade hon ett med en igelkott som bar blommor.
Det dög.
Det var ett roligt grattiskort.
Med blommor.

Jag vet inte om någon annan i hela världen har tänkt på det här, men i storts sett alla femkronor som ser gamla, lyxiga och värdefulla ut är från nittonhundrasjuttiotvå. Det har nästan blivit en tvångstanke att jag måste undersöka alla femmor som kommer in, och när det kommer en sjuttiotvåa känner jag mig på något sätt stolt över att jag redan visste det. Därför att den ser gammal och lyxig ut.

Det finns egentligen ingen mening för mig att bli upprymd som ett litet barn om lördagen så fort jag ser den matta glansen av en femkrona som jag kan gissa präglingsår på. Men tvångstankar är väl inte direkt logiska.

Jag lärde mig nyligen att en femma från sjuttiotvå utan strömmar bakom lejonet (den lilla bilden i den stora bilden som jag länkade till ovan) är ganska ovanlig, och kan kosta några hundralappar.

Det är annars väldigt populärt på mitt jobb att samla på de där jubileums-enkronorna som präglades i tre miljoner exemplar, och nu kan jag också rättfärdiga mitt femkronorstittande med att jag är samlare… men jag tror inte att jag har tålamod att börja samla på någonting.

Inskickat av Sofia:

Idag satt jag i kassan, som vanligt. Trots att jag var dödstrött var jag så vänlig jag kunde och gjorde allt som kunderna bad om, det var helt enkelt inga problem.

Så kommer det en man med sin fru och han är arrogant eller bara helt galen, så han kastar upp varorna på bandet, men som den lojala konsumarbetaren jag är så ler jag bara och säger hej. Ingen svarar, men det händer ju ganska ofta.Sen ska han plocka ner cigaretter, och lyckas på något omöjligt vis ha ner hela behållaren med Marlboro Lights, som följer tyngdlagen till punkt och pricka och hamnar givetvis rakt i huvudet på mig.

Det händer inte särskilt ofta, men nu tappade jag humöret (jag höll på att börja storgråta), och medan han skrattade ÅT mig så stirrade jag bara på honom för att se vad han skulle göra åt saken (lamt jag vet, men hade jag öppnat munnen hade jag bara börjat vråla) och han stod kvar och såg på mig och muttrade:

- Jävla cigaretter, varför är dom lösa för?

Jag tog betalt (hade lust att lägga på några hundringar för fysiska men) och gick regelriktigt ut på lagret där jag vrålade att jag ska säga upp mig, trots att jag bara är extraanställd. Fattades bara att han skulle komma tillbaka och klaga, och när han gjorde det, så gick jag bara ut genom dörren och gick hem.

En dam som handlar dagligen hade förälskat sig i vår färska ananas och när jag träffade på henne berättade hon om hur fantastiskt god ananas vi hade, men hon uttalade ananas med två långa a:n. Om ni tänker att de långa a-ljuden (tänk sista a-et i “banan”) visas med dubbel-a:

- Jaså, det är till att handla idag igen?
- Ja, du förstår att ni har så fasligt god aananaas…
(Jag trodde först att hon skämtade)
- Jaha, så nu är du aananaaas-beroende?
- Ja, det måste jag nog säga. Om du får chansen så måste du prova den här aananaasen, den är perfekt. Men det måste vara en mogen aananaas, tänk på att det ska lukta aananaas om skalet.
(Nu hade jag förstått att hon inte skämtade)
- Ja, det ska jag göra. En så god aananaas kan man ju inte motstå.

Jag skrattade när hon gått, för att min vän G och jag brukar skratta (med kärlek, förstås) åt att hans farmor (tror jag) också säger “Aananaas”. Jag trodde hon var ganska ensam om att uttala det på detta spännande och rebelliska sätt.

En del människor tycker man bara illa om, utan att man kan förklara varför. Man får en känsla helt enkelt. Jag får den känslan varje gång Överbettet kommer in. Han har alltid sin fru i släptåg, några meter bakom och tyst som en mus, och han pratar jättehögt om jätteointressanta saker. Min teri är att han är en sådan man som tycker att hans fru är lite sämre än honom, att hon inte vet och förstår lika mycket som honom. En mansgris med ett överbett värre än Jerri Blank (från Strangers with Candy) och ett ohälsosamt stort självförtroende.

De stod i kön och jag hörde hur han “underhöll” folk i kön med sina märkliga kommentarer om tidningsomslag och skvallernyheter, och när det var deras tur att betala började han prata om Aftonbladets löpsedel:

- Ja tänka sig, han dog under ett fallskärmshopp!
- Mmm…
- Det måste vara ganska… unikt.
- Ja, det finns många sätt…
- Ja, hehe, en del dör ju, hehe, på TOALETTEN!

När han sagt sista ordet började han skratta ohejdat, och skrattet var mer som en galts grymtande eller som någon som har satt något i halsen och inte får luft. Jag visste inte vad jag skulle säga eftersom ingenting av det som sagts var speciellt roligt, så jag tittade bara på honom och väntade tyst tills han hade grymtat klart.

Det kanske inte är så roligt egentligen, men jag skrattar åt att jag hittar en lapp på Coop Nära med rubriken “Willys!!“. Känns som om någon har gått väldigt fel.

Inskickat av Anna:

Jag står och staplar upp mjölken, en tant kommer fram och säger “All denna jävla mjölk!” och slänger plötsligt ut några mjölkpaket på golvet. Min chef kommer ut och ger tanten en mopp. Jag går och sätter mig till rätta bakom kassan.

Efter 30 sekunder ser jag tanten rusa ut ur butiken. Det kan omöjligt ha gått så fort för henne att få upp all mjölk, men jag bryr mig inte så mycket utan fortsätter ta emot kunder. Efter ett tag kommer det fram an ovanligt glad pojke i tioårsåldern med massor av godis:

- Ojojoj, sa jag, inte ska du väl köpa godis för hela veckopengen?
- Det gör jag ju inte! Jag fick en hundring av en tant i utbyte om jag torkade upp lite mjölk.

Inskickat av Anna:

Jag hade jobbat i en skobutik i ett par veckor när en kund ringde och undrade om vi hade en viss stövel i storlek 37. Efter att ha letat en stund på lagret hittade jag till slut skokartongen.

- Ja, vi har vi dom i storlek 37.
- Okej, vad bra. Saken är den att jag köpte ett par 38:or för ett tag sedan, är det okej ifall jag kommer förbi och byter dom till 37:orna?
- Ja..det beror på. Om skorna är oanvända har man bytesrätt i 30 dagar. När var det du köpte dom?
- I april..2003..
- För två och ett halvt år sedan?!
- Ja..alltså jag har gått ner 15 kg i vikt så nu är skorna för stora. Men jag har inte använt dom!