Ett sönderfall
En kvinna undrar hon om hon kan få ta ut extrapengar. Självklart säger jag och lägger på de önskade femhundra. När hon sedan vill växla hundra kronor till tior måste jag säga “Nej tyvärr, vi har väldigt ont om mynt just nu“, eftersom vi hade just ont om mynt. “Men“, tipsar jag, “du kan ju testa på Ica eller kiosken här på samma gata“.
Kvinnan ser sig lite jagat omkring och slänger flåsande ur sig “Jag ska till sjukhuset och måste ha parkeringspengar jag har en tid och det börjar bli väldigt bråttom men jag får väl prova på kiosken eller Ica“. Jag nickar och förklarar att jag är ledsen över att inte kunna hjälpa till, varpå hon suckar ljudligt och rusar ut ur butiken.
Det går tio minuter.
Helt plötsligt står hon framför mig igen. Hon håller krampaktigt och lite skakigt i en Japp som hon anstränger sig för att inte kasta på någon. Det syns på långa vägar att hon är vansinnig. Hon tittar på chokladbiten, stryker samtidigt sin bandagerade arm försiktigt och säger med darrande röst “Jag måste ha parkeringspengar, jag orkar inte mer nu, jag måste ha parkeringspengar… jag orkar inte… orkar inte mer nu“.
Jag blir sådär nervös som man blir när man vet att någon kommer att bryta ihop snart, och säger “Kunde inte de andra växla heller? Det är okej, vi ordnar det“. Hon fortsätter som om hon inte har hört vad jag sade, “Jag behöver inte ens ha godisen, ni kan behålla den… ge den till nån jävla unge som är ledsen eller nåt, jag skiter i vilket. Jag orkar inte mer“. Hon slår hela tiden uppgivet med armarna, som en fågelunge som bara nästan vill lära sig att flyga. “Jag orkar inte mer, jag behöver fyrtio kronor i tior, jag orkar inte“.
Jag räknar ihop mynten samtidigt som jag försöker tala lugnande till henne, jag är allvarligt nervös över hennes allmäntillstånd och vill verkligen att hon ska hinna till sjukhuset innan något eventuellt händer.
“Sådär, fyrtio kronor i tior och några bonus-femmor om du skulle behöva lite mer tid“, säger jag och ler mitt frommaste leende. Hon säger ingenting men tar emot pengarna, plockar upp Jappen och säger
“Den här kan du behålla“, och kastar godisen på mig.
Åh herregud! Jag kan se det framför mig, verkligen. Stackars, stackars lilla kvinna. =)
Skägget, grattis i efterskott förresten. William hälsar.
Kommentar av Antira — september 18, 2006 @ 11:17 är
hehe, det känns nästan lite Mikael Nemi över det där.
Jag vet inte riktigt om jag ska skratta åt det eller tycka det är sorgligt, men eftersom du skriver det på ett sånt roligt sätt så är det svårt att inte fnissa lite iaf.
Kommentar av Den där — september 18, 2006 @ 1:52 pm
Galet roligt. Fast jag skulle ha blivit livrädd & sprungit hem till mamma haha!
Kommentar av Ivana — september 18, 2006 @ 2:40 pm
Stackars lilla damen då, men jag hade blivit arg över chokladbiten. En gång var det en kund som knycklade ihop sin premiechek och kastade den på mig. En annan gång kastade en gubbe ett gräddpaket på min kollega. Tur att vi har tre ombyten var!
Kommentar av Angelica — september 18, 2006 @ 3:29 pm
fan vad kul.. såna där hysteriska kunder är ganska roliga, man vill bara ta hand om dem, även om det är svårt
Kommentar av Jens — september 18, 2006 @ 7:33 pm
Men hjälp vilken fläpp tanta!
Kommentar av Pollyprettypants — september 18, 2006 @ 7:47 pm
Okej, jag antar att jag måste skriva något betydelsefullt nu. Men det tänker jag inte göra. Jag ska bara skriva saker helt utan mening. Skriva skriva skriva. Nu ska jag tänka och skriva samtidigt. Det är det inte många som kan. Jag kan. Jag gör. Jag är bra. Men jag vet en som är bättre än mig, min kaktus. Den står här på fönsterbecket och ser sådär glad ut som bara kaktusar kan. Jag tror jag ska namnge den i detta nu. Den får heta Krutus. Ja, Krutus får det bli. Krutus den fantastiske. Jag tänker fortsätta skriva meningslösheter ett tag till. Vare sig ni vill eller inte. För jag bestämmer nu. Jag skriver. Och bestämmer. Imorn kanske någon annan bestämmer därför tar jag tillfället till akt. Jag bevakar mina intressen på så sätt. Nu är jag snart klar. Jag ska bara skriva “hejdå”. Hejdå.
Kommentar av Magnus — september 18, 2006 @ 8:09 pm
[...] Konsum [...]
Pingback av sonitus.org » Blog Archive » Ett sönderfall — september 18, 2006 @ 8:28 pm
Tja, det där hade kunnat vara jag precis innan jag gick in i väggen och minsta sak som gick mig emot var helt oöverstiglig. Inte för att jag var desperat efter parkeringspengar, men det hände flera gånger att jag bröt ihop och började gråta för att tunnelbanan var tio minuter sen och jag visste inte hur jag skulle orka hela vägen hem då. Så kanske var hon inte tokig, kanske var hon bara helt, helt slut.
Kommentar av S — september 18, 2006 @ 8:52 pm
Att inte växla direkt låter så onödigt grinigt. Jag menar, vi små nere på marknivå måste hjälpa varandra för tusan. Lite civil olydnad gentemot sin arbetsgivare livar bara upp, egentligen. Så växla på bara och le fånigt sedan när mynten är slut!
Kommentar av Magda — september 18, 2006 @ 10:10 pm
magda: det är ju knappast arbetsgivaren som drabbas av att mynten tar slut, endast jobbigt för folket i kassan. det blir att man får växla som en idiot kassor emellan för att det ska funka någorlunda i de som är öppna, alternativt få rejäl skit avkunderna för att de får tillbaka en massa 50-öringar istället för 1-kronor, typ.
Kommentar av jag. — september 18, 2006 @ 11:16 pm
*kan inte låta bli att skratta*
Stackars kvinna! Du gjorde ditt bästa iaf..
Hoppas du får en bra dag!
Kommentar av vhcfan — september 19, 2006 @ 10:22 är
I sönderfallet visar hon en total likgiltighet för andra personers integritet och man undrar hur färden gick vidare.
Körde hon mot röda ljus? På fel sida om refuger, mot körriktningen? Iakttog hon väjningsplikten? Följde hon hastighetsbestämmelserna? Prejade hon andra trafikanter av vägen innan det slutade i ett totalhaveri efter en vansinnesfärd? Oj oj oj, en sådan skör och hysterisk personlighet vill ingen möta i trafiken. Och allt började vid en växelkassa? Med några parkeringspengar? Man blir mörkrädd!
Kommentar av Thomas H — september 19, 2006 @ 3:28 pm
f*ttkärring.
Kommentar av Sara — september 19, 2006 @ 7:40 pm
Jag var med om en liknande händelse idag i kassan på Coop Extra. En kvinna i 45-årsåldern lassar upp sina varor på bandet, blir klar, säjer att hon ska betala med MedMera-kortet varpå jag drar det. Så långt allt normalt. Så händer det sej att det blir fel och koden inte funkar, så datorn ber om legitimation.
Jag: Får jag låna din legitimation tack?
Kvinnan: Varför då?
Jag: För att det har blivit lite fel här i datorn, det funkade inte att ta det på koden, så jag måste låna ditt leg.
Kvinnan (uppenbart irriterad): Jaha.. (mumlandes) Det finns väl en anledning till att man har kod…
Jag: Så, då får du bara skriva under här.
Kvinnan: Det har jag verkligen ingen lust med.
Jag: Men man måste skriva under när man betalar på legitimation.
Kvinnan: Ja, jag har egentligen ingen lust alls med det här… (börjar skriva, men upptäcker att pennan knappt fungerar) Men! Den här funkar ju inte ens!! (Kastar pennan mot mej, men den är en sådan som sitter fast i tunn metallkedja så den bli hängandes över disken)
Jag plockar fram en ny penna och hon skriver på kvittot medan hon mumlar argt.
Kvinnan: Egentligen ska du vara glad att jag överhuvudtaget sätter in pengar på det här kortet.
Jag: Jag har inte påstått nåt annat.
Kvinnan: Jag menade väl inte riktigt så! Jag menade bara att du inte ska komma och kräva en massa saker av MEJ när det är JAG som använder erat kort att betala med.
Jag: Ja, det här var ju bara ett litet tekniskt missöde, det händer ibland.
Kvinnan: Missöde? Pff!
Hon lämnar butiken högröd i ansiktet och med arga steg…
Kommentar av lovisa — september 20, 2006 @ 12:14 är
lovisa: Ofta när det blir så funkar det faktiskt att bara trycka avbryt och sen dra kortet igen, och be kunde slå koden en gång till.
Varje gång som det blivit något tjall på riktigt (dvs att det blir signaturköp varje gång) har jag satt upp en lapp över knappsatsen om att det är fel på kortläsaren, då slipper man oftast förklara för varannan kund att man inte är dum i huvudet utan att det är fel på kassans anslutning till banken och att det inte är något att göra åt.
Men det värsta var en kund som betalade med ett utländskt visa, inte hade kod och ändå prompt hävdade att man inte alls behövde legitimation, och att man verkligen inte behövde signera när man använde legitimation. Det var dessutom ett par och båda två var lika bombsäkra på sin sak.
Kommentar av gnl — september 20, 2006 @ 1:45 är
gnl - ja, såna har jag också råkat ut för. Eller kunder som blir jätteförorättade när de kommer in och, utan kod, försöker betala en full tank diesel med sin mans kort, och jag inte går med på det utan att se själva kortinnehavaren. Vad jag däremot inte begriper är varför vi inte kan ha som i Norge, med fotolegitimation tryckt på baksidan kortet?
Kommentar av Emi — september 20, 2006 @ 9:58 är
Gni: jag tror det fungerar så i vissa länder (kanske många tom) att det räcker att betala med visakortet utan id och att man går efter namnteckningen på baksidan av kortet. Vissa matställen i Sverige kräver inte heller leg.
Kommentar av Bender — september 20, 2006 @ 10:52 pm
jag jobbar på en bensinmack. om en utlänning kommer med ett kort spelar det ju ingen roll om du tar hans id, för det enda du kommer att anteckna är hans födelsedata (eftersom de sista 4 sifforna är svenska). jag brukar bara låta dem slänga på en signatur utan id, och sen får det väl vara bra så. så man kan säga att jag inte kräver leg.
om någon dessutom inte har sitt leg med sig brukar jag nöja mig med att be om dennas personnr, såvida det rör sig om skitsummor. jag litar på att de inte lurar mig. och om de nu skulle göra så kommer jag bara strunta i det. för det måste vara så marginell förskingring att lösviktsgodissnatteri är värre.
Kommentar av teg — september 20, 2006 @ 11:25 pm
Jag tar lugnt betalt av utlänningar med visakort utan legitimation. Det är ju inte deras fel att Sverige som typ enda land kräver leg! Men nu rör det sig ju alltid om småsummor där jag jobbar. Man måste vara lite flexibel - jag har kollat på deras pass eller utländska körkort också ibland. Naturligtvis kan jag egentligen inte fullt ut avgöra om det är äkta, och inte kan jag skriva deras personnummer heller, men man måste ju kunna handla med sitt Visakort på semestern!
Kommentar av bani — september 21, 2006 @ 6:45 pm
Shit! Sånna kunder får man absolut inte börja prata med, det gör de bara mer knasiga.
Kommentar av Kalderstam — september 21, 2006 @ 11:04 pm
teg och bani - vi har order av chefen att ta leg, även av utländska kunder. Och det handlar oftast om summor mellan 500 och 1500 kr, så det räknar jag inte som skitsummor, faktiskt. En av kollegorna råkade rätt illa ut i en butikskontroll när hon inte tog leg av en person utan kod till kortet, så efter den brännan kollar jag ändå, även om jag såklart inte alltid kan avgöra om det är rätt pass jag tittar på.
Kommentar av Emi — september 22, 2006 @ 9:02 är
Antira: Tack (bättre sent än aldrig…), och hälsa tillbaka til W!
Kommentar av konsum — september 22, 2006 @ 10:53 är
Jag förstår inte varför vissa verkar tycka att det är så märkvärdigt att man begär legitimation. (Jag har förståelse när det gäller utländska kunder som inte är vana vid det.) Det är ju, som jag ser det, i första hand en trygghet för mig som kund. Legitimationskontrollen garanterar att inte någon annan kan köpa saker på mitt kort. Det är naturligtvis inget hundraprocentigt skydd, men det är bättre än inget.
Kommentar av Magnus — september 22, 2006 @ 10:59 är
Håller med magnus här. Har bott ett tag i olika utländer och blir förbluffad över hur fruktansvärt lätt det är att använda vem-som-helsts kreditkort för att betala något, helt utan nån form av kontroll.
Visst kan man tycka med rätta att det svenska systemet där personnumret är gemensam identifierare för så många olika system är ganska itegritetskränkande, men i brist på ett norskt system med foto-id på betalkorten, visar jag gärna leg, än känner risken för att vemsomhelst kan handla för mitt kort.
Kommentar av Kristian — september 23, 2006 @ 6:13 pm
Emi - nej, självklart finns det en gräns för när skitsummor blir stora summor.
Men det är ett problem det där tycker jag, med “godkänd legitimation”. Ni vet den där lilla folderna man får till kassan med exempel på godkända identitetshandlingar? Inte fanns det någon utländsk med där inte. Man kan ju inte kopiera ett personnummer heller, de har inget (ev. ett kontrollnummer på leget då). Egentligen har väl banken ryggen fri om det skulle vara falskt, och så åker butiken dit istället.
Har alltid tänkt att jag ska kolla upp det någon gång.
Kommentar av bani — september 23, 2006 @ 11:41 pm
Jag kan ha fel,men jag har för mig att jag för länge länge sedan fick lära mig att man skulle skriva av passnumret (eller nåt sånt) på butikskvittot om kunden inte hade svensk legitimation… Nån som känner igen det?
Kommentar av konsum — september 23, 2006 @ 11:58 pm
Jag hade nog skallat in tänderna på kärringen. Jag hade aldrig gett henne 40 tior. Haggjävel. Jag hatar människor. Hatar hatar hatar. En vacker dag kommer jag att gå lös med någon form av skjutvapen på ett torg. Och jag inser att jag är lika upprörd som kärringen med mynten men det är upprörda kärringar med mynt jag blir upprörd över och inte sjävla mynten i sig. Dom kan få leva.
Kommentar av Christian — september 25, 2006 @ 6:38 pm
Christian ; hon skulle inte ha 40 tior, hon ville ha 40 kronor i 10:or till en parkeringsautomat, med hon sade att hon ville växla en hel hundring i 10:or, då skulle jag helt klart också dra åt mig öronen, hade hon sagt att hon behövde 4 tior för sjukhusparkering hade jag faktiskt gett blanka fan i om det var dåligt med växel, och 4 mynt gör inte hela kassan =D
Kommentar av David — september 27, 2006 @ 1:54 pm
Att inte ta legg och nöja sig med namnteckning utan id osv och bara tänka på att det är småsummor och det inte drabbar er är så dumt.
Det är ju inte butiken som blir lurad på stålarna, det är ju banken och en djävla massa trubbel för den som fått kortet stulet som är problemet, inte butikens eventuella förlust (som det ju inte blir)..
Kommentar av suck — september 27, 2006 @ 8:48 pm
Som kund kan jag säga att jag blir irriterad när kassabiträdet inte begär leg, för det betyder att vem som helst kan ta mitt kort och handla med det.
Kommentar av signe — september 28, 2006 @ 9:19 är
Håller med Signe, och ett absolut minimum är att personen i kassan jämför namnteckningen på slippen med dito på kortets baksida!!!
Kommentar av Gunilla — oktober 5, 2006 @ 3:18 är
Sånt där folk stötte man på DAGLIGEN när man satt i informationen på Arlanda. Vilka psykbryt man har beskådat…
Kommentar av Anna — november 10, 2006 @ 3:06 pm
OJ vad jag skrattade….
åt m kt på denna förträffliga blogg
jag råkat på först idag,så nu har jag fortf mkt att läsa ikapp..
MEN HALLÅ…
Trodde typ ALLA comments skulle vara om att man får vissa
vibbar av:……..JO
FALLING DOWN
min absoluta favoritfilm
Det är liks jag till en del-berör som livet blivit…
tACK FÖR ALLA SKRATT
behöver dem verkligen…
Kommentar av lokko — april 26, 2007 @ 2:43 pm