Inskickat av Tina J:
En gång när jag skulle handla på min lokala bensinmack kunde jag inte hitta kattsanden bland hyllorna. Men så ser jag en av de anställda stå där i sin blå skjorta så jag går fram och frågar honom var kattsanden är.
-Jag jobar inte här, säger han men han säger det på ett ganska skämtsamt sätt, lite som om han drev med mig.
Antagligen var han lite flörtigt men det fattade ju inte jag utan tror bara han driver med mig. Så jag frågar igen, nu med ett mer uppmanande tonfall (för att visa att jag inte är på humör för skoj). Då ser han lite besvärad ut och säger mer allvarligt:
-Men alltså jag jobbar inte här.
Då fattar jag att det inte var skämt men ändå, trots! detta slår min hjärna slint och jag kvider fram, anatgligen i ett misslyckat försök att förklara mitt underliga beteende:
-Men jag behöver ju ha kattsand.
Mannen går.
Kvar står jag och skäms.
Haha, fy fan vad pinsamt! Det är verkligen någonting jag skulle kunna gjort själv! Jag lyckas ofta klanta mig i sådana situationer, framförallt om jag misstänker att någon flirtar med mig. Då blir jag jätteskraj och vräker ur mig de konstigaste saker.
Kommentar av gitto — september 27, 2006 @ 7:40 pm
För mig händer det rätt ofta att kunder inleder en konversation med “jobbar du här?” när man rör sig ute på golvet. Man tycker ju att det borde förefalla rätt självklart när man traskar omkring i en skjorta med butikens logga tryckt på, men för vissa verkar det vara deras uppfattning av en artighetsfras
Det händer att jag svarar nej för att röra till det lite i deras huvud. Resultat är i regel en förvirrad blick…. Märkligt eftersom dom nyss verkade vara osäker på sin sak 
Det som gör det hela intressant är att om jag besöker konsumbutiken i samma galleria på lunchen tvekar kunderna inte en sekund på att fråga varför deras kaffe är slut eller var “vi” gömt toapappret.
Kommentar av Stu — september 28, 2006 @ 12:46 är
Jag lyckas alltid få frågor som “har ni de här i storlekt 37?” när jag går in i affärer och har utveckliat en liten teori om att det har att göra med lättkläddhet. Alltså: har du så pass lite kläder på dig att det ser ut som att du skulle frysa lite utomhus (exempelvis ingen jacka) så antar folk att du jobbar där… Eller så är det kanske en arbetsskada från serviceyrken - man ser helt enkelt ut som att man kan allt. =)
Kommentar av L — september 28, 2006 @ 4:08 pm
till L: jag tror du har rätt.
Min extrem är när jag lyckades drabbas två ggr på en kvart i olika butiker i ett centrum jag aldrig jobbat i… (Nej jag vet fortfarande inte vad en perkulatorknopp är eller vars den skulle finnas om jag nu visste vad en sådan var.)
Kommentar av Elvis — september 28, 2006 @ 7:02 pm
till Elvis:
…och det roligaste är nästan folks reaktioner: allt från Tinas “-Men jag behöver ju ha kattsand.”-nivå till upprördhet och ilska över att man är såå otrevlig och vet såå lite om, ex., perkulatorknoppar.
Kommentar av L — september 28, 2006 @ 10:24 pm
Jag får alltid de här frågorna när jag står i en annan butik. Oftast handlar det om att jag tar av mig jackan om jag har någon på mig eftersom jag har väldigt lätt för att bli varm, och att jag ser väldigt tillmötesgående/öppen ut. Extra roligt är det när jag står och tittar på en produkt och någon ber om råd (Tror det hänt tre eller fyra gånger när jag tittat på inlines). När de väl fått råd och inser att jag inte jobbar där så blir det ofta en härlig röra av förvirring och skam :).
Kommentar av Broken Haiku — september 29, 2006 @ 10:19 är
När jag jobbade på ett större företag precis bredvid McDonalds kom det ibland fram folk till bordet där jag satt och åt lunch och ville beställa mat av mig. Namnbricka till trots och fula arbetskläder så borde ju det vara en hint att om man sitter i godan ro och äter så vill man inte ha beställningar av typen: “kan jag få två big mac och co?”.
Tur att man själv gjort bort sig flera gånger i likande sammanhang så man har lite förståelse för detta förvirrade människosläkte.
Kommentar av Hanna — september 29, 2006 @ 2:10 pm
Jag brukar plocka upp godis och tuggummi på Ö&B, och när man står där halvt begravd i tiokiloskartonger kommer det ALLTID fram människor som vill veta var rullgardiner eller veckansreklambladsvaror finns. Jag brukar förklara att jag inte jobbar i butiken, utan bara plockar upp godis, och att de får fråga någon i grön skjorta, och de flesta nöjer sig med det. Andra är lite mer envisa och ibland riktigt otrevliga för att jag inte vet var rullgardinerna står. Tur att jag inte är anställd och måste vara trevlig mot kunderna…
Kommentar av Britta — september 30, 2006 @ 11:12 är