Jag och min kollega M diskuterade igår hur det känns när människor står i kassan och pratar i mobil. Vi kom fram till att vi båda tyckte följande:
a) Kund pratar i mobil och är fokuserad på enbart det = dåligt.
b) Kund tittar upp och mimar hej = okej.
c) Kund säger “ursäkta” till kassapersonal = bra.
Grejen med A är att ingen gillar att bli ignorerad, dessutom brukar kunder av typ A, när det är dags att betala, bara slänga fram pengarna/kortet på bandet och fortsätta den nonchalanta stil som kännetecknar typ A.
Grejen med B är att de åtminstone visar sin vilja att vara vänliga men att de just för ögonblicket för ett samtal de tycker är viktigt.
Grejen med C är att de verkligen tycker att man inte bör vara så frånvänd, men att nu råkade de bli så.
_
Anledningen till diskussionen var en dam som högt, ljudligt och mycket irriterat sade “Usch, jag kan inte förstå varför folk ska prata så högt i mobiltelefonen, jag är inte intresserad” när en tjej längre bak i kön försökte ge sin kompis vägbeskrivning.
Detta föder många funderingar, men framförallt undrar jag varför det är annorlunda att höra två personer prata mot att höra en person prata. I någon sorts kall logik borde ju irritationsmomentet ha minskat med femtio procent.
_
Min teori:
I ett samtal mellan två personer kan man som tredje part fortfarande förstå vad samtalet handlar om, medans man som tredje part i en mobilsamtals-situation förstår mycket lite om sammanhanget. Om man då råkar vara nyfiken-i-en-strut omvandlas nyfikenheten till irritation och ett skavande utanförskap.
