Konsum

Jag hade glömt bort hur det känns att få dålig kritik (i och för sig dåligt underbyggd, men ändå). Ända sedan första ordet skrevs i den här bloggen har jag inte fått annat än positiv respons. Det var nog min tur nu.

Min affär har på senare tid har haft en sorts förbindelse med ananas. Först Aananaas-tanten, sedan ananaspepparkakor, och nu detta:

—————————————————————–

UPPDATERING:

Jag fick ett mail från Johan som handlade på Vivo i Sundsvall:

Hon är en ståtlig dam, jag misstänker att hon kommer från Estland. Hon har en stor bylsig päls av turkos tiger och en stor guldbrosch fastknäppt på kappkragen. Broschen är ett snirkligt “E” i guld, smyckat med massor av gnistrande små stenar. Hennes räknar fortfarande 1960 som modernt, och munnen är alltid moderiktigt snörpt.

Hon seglade fram genom butiken på sitt “alldeles-för-skröplig-för-att-vara-Greta-Garbo”-vis och undrade:

- Var har ni Ananaspepparkakorna?
- Oj, det tror jag inte att vi har.
- Jodå, jag har sett att ni har dem, jag kommer bara inte ihåg var.
- Ananaspepparkakor?
- Ananaspepparkakor.
- Det känner jag inte till.
- Jomen man skulle få två för tjugofem kronor.
- Jaha, menar du Annas pepparkakor?
- Ja, ananaspepparkakor.

Eftersom jag gillar att göra saker och ting okomplicerade med hjälp av generaliseringar tänkte jag dissikera en arbetsdag. Om man delar upp dagen i valörer skulle en dag på min butik se ut så här:

1. Mellan nio och tre: femhundralappar
Det är mellan nio och tre som pensionärerna kommer ut, innan mörkrets inbrott. Efter solens nedgång har de inte tid att handla, de har ju fullt upp med att vara ute på stan och slåss och bära sig åt. Många (inklusive jag) hade kanske placerat pensionärer i gruppen “småslantar”, men icke. Aldrig har jag sett så mycket pengar som i en pensionärs plånbok. Detta behöver naturligtvis inte betyda att personen ifråga har det gott ställt, kanske snarare att hon/han tar ut hela pensionen i kontanter varje månad. Allt för att inte Skandia-direktörerna ska roffa åt sig.

2. Mellan tre och sex: hundralappar
Runt tre börjar börjar föräldrar komma in med idén om att handla maten innan barnen ska hämtas på dagis. Det brukar resultera i små snabba köp som betalas av en framkastad hundring medan blicken fladdrar mellan utgången, butiken och de egna varorna. Rädslan av att någon ska se pulvermosen och de frysta köttbullarna och tänka “usch, en så dålig mamma/pappa” verkar massiv. Kvart-i-fem-kören kommer just kvart i fem och hänger oftast kvar till sextiden. Kören består av femtiotusen dagisbarn, just utsläppta i frihet, och de upptäcker mycket fort att de befinner sig på ett ställe där det finns godis, glass och tidningar.

3. Mellan sex och nio: femtiolappar
Från och med sex är det singlar eller karriärister som kommer in. Om slutsumman överstiger sjuttio kronor kan man ta gift på att “äsch, vi får ta det på kortet” kommer att yttras. I dessa människors plånböcker finns nämligen bara några tjugor eller nån femtiolapp, och en eller två tusenlappar, men tusenlapparna måste sparas till utekvällen på innestället till helgen. Barnens tid är också mellan sju och åtta, då tassar de försiktigt in och inspekterar godishyllan noggrant innande väljer sitt godis och betalar med kladdiga handsvettsvarma kronor och femtioöringar.

Ett brev från Anna:

“Jag har läst din blogg och tycker den är jättetrevlig och väldigt skoj. Men jag skulle vilja veta vart kassörskor brukar handla sin egen mat, om det är i nån helt annan butik, och hur de beter sig då. Skulle vara kul att veta! “

Ja, när jag inte handlar i min butik handlar jag faktiskt oftast på Vi av den enkla anledningen att det ligger närmast mitt hem. Väl där brukar jag försöka vara snäll och vänlig mot alla, men inte så att jag går runt som en Jesusfigur. Och att lägga upp varor på bandet snyggt och på rad med streckkoden åt rätt håll. Inte så värst upphetsande svar, men väl sanningen.

Inskickat av Smilla:

Jag jobbar i en butik som säljer allt från vitvaror till mindre elapparater. En kvinna runt 50 kommer in och vill köpa en brödrost. Hon har spanat in en i fönstret och jag upplyser henne om att den finns i 2 olika varianter.

Jag: Den finns både i aliminiumfärg och rostfri…
Kvinnan: Jaha, men kan man rosta bröd med den rostfria?

Ni som har hängt med ett tag vet mycket väl vem Frankenstein är (ni andra kan inspektera här och här), och han börjar utveckla sig till något av en favoritkund. Han är en vandrande garanti för att man snart, mycket snart, kommer att få veta något som borde skaka om ens liv ganska ordentligt.

Men det man får veta är sällan av den kaliber som man ändå har förväntat sig, och det är detta som är hans storhet. Överdrifterna och övertron på sina egna idéer.

Idag kom han in, rafsade som brukligt åt sig sina sex choklad med luftbubblor och en liter nyponsoppa, och störtade haltande fram mot kassan. Varorna upplagda i prydliga rader och kundpinnen på plats. Han öppnar med:

- Någon gång ska jag visa dig mina fantastiska uppfinningar och optiska apparater.
- Oj, det låter spännande!
- Ja, det är mycket intressanta objekt, jag har byggt dem själv. Men jag har inte med någon nu.
- Kan du berätta om någon av apparaterna då?
- Ja jo, det kan jag göra… jag har bland annat en: om man har två glasskivor så här bredvid varandra, då släpper de igenom ljus, men om man lägger in en annan glasplatta mellan dem… inget ljus kommer då igenom.
- Jaså?
- Ja, och det här är det nästan ingen som känner till, jag har inte läst om det någonstans så mig veterligen har inget upptäckt detta märkliga och konstiga fenomen. Det är väldigt spännande faktiskt.
- Så det blir kanske Nobelmiddagen nästa år?
- Ja, man vet aldrig. Fransmännen säger att man känner när man är något på spåren.
- Det låter som att du är något på spåren.
- Jag kommer in imorgon och förevisar några av mina apparater.

Och jag längtar.

Tjej, runt tio år, säger till sin märkbart irriterade fader:

- Pappa, nästa vecka måste vi köpa en Aladdin-ask.
- Jaså, varför då?
- För att vi aldrig köper en Aladdin-ask.

Inskickat av Sofie:

En äldre dam plockar upp sina varor inklusive en grapefrukt på bandet:
- Är den har grapefrukten fin? Den förra jag köpte var torr som en gammal tant.

Topp 5 saker man inte vill höra i kassan:

1. “…så jävla sjuk, jag ska egentligen inte vara ute.”
2. “Hela familjen har magsjuka, men jag har klarat mig än så länge.”
3. “*host host* (ingen hand för munnen och rakt i mitt ansikte) vad är jag skyldig?”
4. “Jag råkade tappa en burk rödbetor och en läsk där borta.”
5. “…och han/hon bara föll ihop - död.”