Konsum

Kön hade hunnit växa sig ganska lång och jag kände på mig att han var… speciell. Han var kanske tjugofem, hade på sig en större och ytterrocksaktig variant av en Lilla My-klänning i mossgrönt, och han trampade fram och tillbaka på nervösa fötter.

När det var hans tur höll han upp en wienerpekan, suckade ljudligt och himlade teatraliskt med ögonen. Han sade med plågad röst:

“Ååh, alltså jag tänkte köpa den här men min vän har mitt kort så nu kan jag inte köpa den. Jag får gå och hämta kortet och komma tillbaka. Jag lägger tillbaks den här”

Jag sa “Okej”.

Jag tittade lite ointresserat i spegeln vid kassan som gör att man kan se hela brödhyllan. Jag ser hur killen går mot hyllan för att vika av till vänster och försvinna bakom en hylla. Jag fortsätter med kunderna i kön.

Han kommer förbi kön och tittar mot mig medans han tråcklar sig förbi kön. Han rycker hela tiden på axlarna och har armarna i en “åh-s-charmigt-hopplöst-glömsk-jag-är”-vinkel.

“Åh, vad klantigt att glömma kortet, så pinsamt. Ojojoj vad klantigt. Jaja, vad kan man göra?”

“Man kan börja med att lägga tillbaka wienerpekanen som man har i fickan”, sa jag och nickade menande mot hans vänstra rockficka. Den hade en decimetertjock gloria av wienerbrödssmulor runt hela fickan, och ur ficköppningen kikade halva kaffebrödet ut.

“Eh… ja, det skulle man kunna göra. Det ska jag göra. Åh gud vad pinsamt, vad klantigt! Åååh, vad pinsamt.” Han ojade sig hela vägen tillbaka till brödhyllan där han lade tillbaka brödet, gick hastigt förbi kön och kassan och försvann ut i kvällen.

Trodde jag.

Femton minuter senare när butiken var betydligt mindre besökt kom han släntrande in genom entrédörren. Jag ropade hej, och han svarade något otydligt till svar. För att vara på den säkra sidan sade jag “Du kan väl hålla fingrarna i styr den här gången, annars måste vi hitta någon som kan gå med dig när du handlar”. Han muttrade att det var pinsamt och att han skulle sköta sig.

När han kom till kassan höll han upp ett betalkort och lät nästan lite stolt när han berättade att “det här är min tjejs kort. Jag vill betala med min tjejs kort”. Jag svarade att det går väl an, varpå han föll ut i en lång mening som aldrig riktigt tog slut:

“Jag skäms som en hund och vill inte prata om det här för det är så pinsamt och det var så klantigt och jag skäms över det här och du behöver inte säga nåt för jag vill inte prata om det…”

Inskickat av Anna:

En kväll när jag står i kundtjänst så kommer en äldre dam och frågar om jag har en karta.

- Nej tyvärr, det har jag inte.
- Det borde ni ha, det kan ju komma turister. Jag är lite sjuk också.
- Fanns det ingen karta vid bussarna? (råkar veta att det finns det)
- Nej, jag såg ingen… jag är lite sjuk.
- Ok, jag kan kolla på eniro åt dig om du vill?
- Ja, ni borde verkligen ha en karta…

Ibland fastnar man för vissa saker, och sedan börjar man fundera ännu hårdare på det man just har fastnat för, och jag har länge funderat på vilket som är det bästa PLU-numret*. Efter långa dagar fyllda med försök att gilla gurka (4597), päron (448 och isbergssallad (4061) har jag kommit fram till att mina personliga Topp 5-favoritnummer är (PLU-nummer inom parentes): 

1. Blomkål (4569) - det liksom rullar fram.
2. Kravbananer (94011) - låter som “Är du vaken jöns” när man knappar in det.
3. Kålrot (4747) - känns modernt och Hi-Tech.
4. Galiamelon (4326) - låter lite som en fanfar.
5. Färskpotatis (4833) - går att slå in jättefort.

*PLU är alltså numren man knappar in för att väga frukt och grönsaker, eller för att slå in varor som inte har streckkod. Ordet kommer ursprungligen från engelskans “Price Look-Up codes”.

Upptäckte av en händelse att Svenska Dagbladet länkar hit i en artikel. Vi är med i humoreliten.

Jag fick just ett till synes väl genomarbetat förslag av en partneransvarig på ett stort spelbolag som skulle inbringa många tusentals kronor varje månad om jag visade lite reklam för deras spel. Han skriver också:

“Vi ser också att er blogg lämpar sig mycket bra för våra Casino- och Bingospel“.

Hur ser de det? Har vi diskuterat dobbel? Är någon av er bingo-benägna? Är det någonting här som säger att det här är en utmärkt plattform för tantgambling?

Jag vet inte hur ni känner, men efter att ha haft annonser (som dessutom skulle betalat ut en del välbehövliga slantar) en period är jag mer vän med de lilla fina ideella annonserna för nyttiga och riktiga saker än för filmklubbar, bokhandlare och månglare av olika slag. Det måste finnas plats för oss också.

Inskickat av Jennie:

Min chef har precis tagit betalt för ett paket cigaretter av en kille som betalade med en femhundring. Hon gav tillbaka pengar o killen vänder sig om mot en annan kille som står bakom i kön. Han ger killen en hundring o går iväg. Det är då jag kommer ut från vårt lilla krypin bakom, och jag ser att killen som fått hundringen ser väldigt förvånad ut.

Killen: Varför fick jag en hundring av honom?
Min chef: Jag trodde ni kände varandra.. att han kanske var skyldig dig pengar..?
Killen: Nej… jag har aldrig aldrig sett honom förr…

Killen står kvar en stund och ser allmänt förvirrad ut.
Undrar varför sånt aldrig händer mig?

Inskickat av Säljare:

Vi hade extrapris på hel hushållsost en vecka och på skylten stod “Hel ost ca 2,2kg”.

Jag står vid ostdisken och fyller på när en dam säger till mig: “Jag köpte den lilla biten på 1 kg igår men fick betala fullt pris för den”. Jag svarade att det var helt riktigt och att det bara var den stora hela osten som var till extrapris.

Det tyckte hon var konstigt och än mer konstigt att de låg bredvid varandra. Jag sade att det står på skylten att det bara var den hela osten som var billig, när kvinnan snäser av mig och säger:

“Men, man ska väl inte behöva läsa hela skylten!”

Inskickat av Wahwah:

Jobbar på en Ica Maxibutik och har precis tagit betalt av en mamma och hennes kanske 3-årige son när när den lille killen plötsligt utbrister:

- Men var har ni sängarna nånstans?
- Eh vilka sängar? säger jag lite förvånad (vi har ju en massa prylar men sängar är ju inte riktigt vår grej)
- Ja, men sängarna ni sover i på nätterna, för du bor väl här?

Som Jonas skrev i en kommentar:

“Grattis till förstaplatsen i kategorin Humor! 691 stycken har röstat på er blogg och ni har fått betyget 4.2 av besökarna. Med detta önskar jag er ett minst lika bra 2007 och hoppas att fler får upp ögonen för er blogg!“

Konsumbloggen blev alltså framröstad (med en ganska skrytig marginal) till Årets blogg i kategorin humor. Detta beror till viss del på att vi har tonvis med underhållande historier, men framförallt för att vi har en fin liten community här.

Ni är anledningen till att det här är årets blogg. Ni är anledningen till att det här är nästa års blogg, och nästa, och nästa.

Tack. Och ta åt er ni också.

Hon hade sina finkläder på sig, det såg jag. En svart blus som saknade några knappar till en fläckig svart kjol, och alldeles för mycket smink. Hon luktade kraftigt av gammal parfym och hela hon såg uppsvullen ut. Alkoholdoften var ingen överraskning, den bar hon alltid med sig.

När hon betalat sitt äpple dröjde hon sig svajande kvar. Det var bara vi i butiken och jag frågade hur det var med henne. Hon höjde blicken från sitt äpple till min haka och började gråta.

Efter att ha hämtat några servetter och en stol åt henne berättade hon haltande att hennes mor just hade dött. Hon hade lovat sin mamma att hon skulle bli ren. Skaffa ett riktigt jobb och en egen lägenhet.

“…och här sitter jag och lipar som vilken jävla alkiskärring som helst på Konsum.“

Och jag hämtade fler servetter.