Konsum

Nej, det här är inget humoristiskt inlägg. Det är heller inte ett försök att trycka propaganda i halsen på er. Jag ska genast berätta att det handlar om en film om hur reklam behandlar oss människor olika, och hur detta speglas i samhället.

Det är en viktig film, och det är ännu viktigare att se på reklam med kritiska ögon. Att upptäcka de falska bilder vi matas med.

Vi vill väl alla bli älskade, och varför ska man göra det svårare än nödvändigt genom att blanda in ändlösa mängder påhittade ideal?

Jean Kilbourne – Killing Us Softly 3 (imdb)

Hittade nyss två bilder som jag glömde bort att göra något av i julas, men det fascinerar mig fortfarande:

Amelias julnummer, man sparade inte på krutet för att bjuda sina läsare på en fröjdefull jul:

Inte nog med att läsarna fick “Julens sötaste pynt” utan extra kostnad, man fick även chansen att kamma hem strumporna som omslagsflickan Agneta Sjödin har på sig!

Min fråga är (naturligtvis): vem vill vinna ett par strumpor som Agneta Sjödin har haft på sig?

..

PS
(Det kanske ska tilläggas att jag gillar Amelia, eftersom världens bästa, smartaste och trendkänsligaste journalist Fred Forsell jobbar där)

Dagens mest irriterande företeelse måste ändå vara alla som frågar efter kupongvarorna det första de gör, för att sedan få svaret “Om du sänker blicken fem centimeter så ser du dem”. Det är uppenbarligen fult att hitta saker själv.

Om man försöker skriva ett förord kan man vara bergsäker på att allt blir dåligt. En stavelse bra – sextiotvå dåliga. Jag önskar nästan att jag var som de sämsta vid Idol-uttagningarna, sådär helt utan självkännedom.

Bara ett massivt ego.

Jag begår dessutom misstaget att läsa det begåvade människor skriver och känner mig ännu lite sämre. Just nu har jag gått igenom Jan, Emma, Decibelle, Fred, Lina, Titti, Anneli och Antira. Begåvade begåvade begåvade jävla människor.