Konsum

Inskickat av Anna:

Det kommer fram en kille och frågar om vi har varuvagnar med barnstol:

- Tyvärr har vi inte det just nu…
- Ok, vi har lagt honom i en kundkorg men det är lite trångt.

Han nickar mot en vagn där det mycket riktigt ligger en bebis nedtryckt i en kundkorg.

Inskickat av Erika:

Jag står och packar upp varor, just innanför ingångsgrindarna, när en man i 55-60 års ålder kommer in. Han ser väldigt jäktad ut och kommer snabbt fram till mig. Utan ett ord räcker han fram ett papper. Jag tar det, tittar på det och konstaterar ganska snabbt att det är en handlingslista han räckt mig:

Jag: Varför fick jag den här?
Mannen: Hur lång tid tar det?
Jag: Vad då för något?
Mannen: Att plocka ihop det där! (pekar irriterat på lappen)
Jag: Ja, det beror ju på hur snabb man är.
Mannen: Hur snabb är du då?
Jag: Vad menar du?
Mannen: Ja, så jag vet när jag ska komma till kassan. Jag tänkte gå in på radio och tv-butiken här bredvid under tiden. Därför vill jag veta hur lång tid det tar för dig att hämta varorna, så jag vet när jag ska komma till kassan och betala!

Jag blir så paff att det tar flera sekunder innan jag får fram några ord.

Jag: Men vet du, handla får du göra själv. Jag och mina kollegor kan hjälpa dig om det är något specifikt du inte hittar.
Mannen: Men du jobbar ju här och jag har inte tid att göra det själv! Då hinner jag inte titta inne på tv-butiken.
Jag: Jovisst jobbar jag här, men det är inte mitt jobb att handla åt dig. Och om du inte hinner titta där inne så kan inte jag hjälpa det.
Mannen: Lite extra service kan du väl ge nu när jag har så bråttom!
Jag: Tyvärr. Att du har bråttom är faktiskt inte mitt problem.

Efter att ha försökt döda mig med blicken försvinner han in i butiken.

Ibland brukar jag gå på stan och tänka:

“Undrar om de där människorna som står och skrattar tillsammans någonsin har skrattat åt något jag har skrivit, eller han där som ser ut som en bankdirektör plågad av sura uppstötningar - har han läst min blogg?“

Det låter nästan som om jag går runt och är en aning galen, men eftersom det är att det är otroligt många som läser bloggen är det fullt möjligt att jag varje dag möter läsare utan att veta om det.

Den där damen i rödbrun pälsrock, broddar och juvelprydda glasögon har kanske råkat hamna här och med ett fnysande konstaterat att “annat var det på Hasse och Tages tid, de gjorde smart humor, humor som står sig än idag“.

Om du är den tanten ska du bara veta att du höll på att gå på mig, och om inte jag hade flyttat på mig i panik när du kom plöjande hade du stampat mig på fötterna.

Som hämnd kladdade jag glass på din pälsbeklädda rygg.

Top Hat.

Inskickad av Åsa:

Jag sommarjobbade i en större ICA-butik. Det är en seg, varm, sommardag med få kunder i butiken. In kommer en äldre dam som vill byta sitt medhavda, felköpta, hela linfrö mot krossat. Självklart får hon göra det, affären klaras av och tanten lämnar butiken.

När jag ska ställa tillbaka linfröpaketet upptäcker jag att datumet gått ut. Lite irriterad på den bedrägliga tanten behåller jag det gamla paketet vid kassan. Kastar ytterligare en blick och ser att den lilla plastfilmsrutan (som gör att man kan se innehållet) har blivit försiktigt uppskuren och återförsluten med en tunn tejpremsa.

Min kollega och jag blev naturligtvis tvungna att väga paketet och jämföra mot angiven vikt. Vi kom fram till att tanten knyckt linfrö för sisådär en 2,50.

Igår bjöds det på små söta provflaskor av Änglamarks babyolja, och ett par spanade ivrigt in gratisproverna.

Kvinnan: Vad är det för något?
Jag: Det är… vad heter det… sånt som är bra att ha när man har småbarn…?
Mannen: Arsenik?

Häromveckan fick vi ett erbjudande om att gå på kurs. Det känns bra med en kurs i konflikthantering, men kommentaren från “Yvonne, Turistbyråansvarig” tycker jag gör att det hela känns lite tråkigt och förutsägbart.

“Ett seminarium som gav det som stod i programmet!” känns inte så speciellt. Seminarium som inte ger det som står i programmet borde väl bli sverkade* snabbare än kvickt…?

* att sverka = att vara Plus-Sverker och kräva sin rätt som konsument.

Inskickad av Elin Ö:

Inte bara kunder har lustigheter för sig.
Det finns en butik, där turister ofta handlar om sommaren, där chefen är en före detta fotbollsdomare och översittare till skitstövel. Jag gick med i facket efter min allra första vecka, med 11-timmarsdagar (vilket är olagligt under 18 års ålder) och efter det sade han inte längre godmorgon.
Sitter du i kassan påpekar han noggrant att du har 16 kameror som han kan rikta in mot dig, och 6 stycken som ständigt är riktade mot dig - “Le, ni måste le, alltid le så får kunden ett bra intryck, ler ni inte kommer jag ut och skäller på er!” Sammanlagt i butiken finns 32 kameror. Den är inte stor. Mannen som sköter ekonomin brukar dra ur kameran som är riktad mot hans skrivbord när chefen är borta.
Skulle du råka heta något utländskt och tala med brytning kan du ge dig på, att du inte får en rast i fred - han kommer nämligen komma in mot slutet och påpeka att du måste vara där ute igen prick på tiden, det är bara 10 minuters rast, kom ihåg kom ihåg.
Och akta dig för att råka ta en värktablett. Då dyker han raskt in i personalrummet - där han inte får ha kameror för facket:
“Knarkar du? Vad är det du äter, hm hm?”
“Uh… en Ipren. Jag har litet ont i [kroppsdel].”
“Jaså *besviken*. Ja du knarkar inte?”
“Nej! Jag idrottar ju. Nej, det kan man ju inte göra. Det är ju fel.” (desperat försök till att försvara sig själv inleddes här)
“Ja, just det! Ja det är bra det. Det är bra det. Skynda dig så du kan jobba igen nu, nej nej, knarka är inte bra det inte, sådana sommarjobbare vill jag inte ha här!”

Och gudars nåde om du tappar något eller råkar missa att utföra något omedelbart. Svadan hade varit illa nog, utan den rappa käft en fotbollsdomare och -kommentator har. Men var lugnt, några dagar senare har öronen rullat ut sig igen, lagom tills nästa svada…