Konsum

Det här har nästan alltid varit min favorit-Larsonteckning, men det här är något så modernt som en remake på min favoritstrip. Det är snudd på upprörande.

Den största skillnaden är att den grillande kon i original var en tjur som lystrade till namnet Göran, inte Rosa.

Förmodligen behöver jag inte peka på precis hur mycket mer komiskt det är med en tjur som heter ett människonamn än en ko som heter som… ja, en ko. Men nu har jag gjort det ändå. Pekat, alltså.

Då kan jag fortsätta att berätta att i original - på min tid - var det inte bara två upprörda kossor som skanderade “Du är sjuk…“. På min tid hade hela hagen slutit upp i en högljudd protest mot Görans odjuriska beteende.

Om jag ska knyta ihop säcken på något sätt kan jag säga att det var bättre förr, men inte heller så tråkigt nuförtiden.

Tack vare Sören W, Andreas V, Anna N och Hélène W har ännu ett år av domännamn säkrats, och eftersom det här med att tjäna extrapengar på en blogg obönhörligt skapar debatt och får antingen bloggaren att känna sig som en girig Joakim V. Anka eller läsare att upprört skrika “bloggar kostar inget att driva” och så vidare, tänker jag placera donations-länken längst ned i högerspalten.

Detta ska signalera att det inte är livsviktigt med bidrag, men om man känner för att bidra är man välkommen. Om ett år eller så kanske en ny vädjan dyker upp (om bloggen finns kvar då).

Tack till Sören, Andreas, Anna och Hélène! Ni är finfina!

Inskickat av Joel:

En man kommer in på Apoteket, ganska sliten, ful urtvättad t-shirt som visar lite av den något för stora magen, fula byxor och något som liknar träskor på fötterna. Han försöker påkalla en apotekares uppmärksammhet:

Gubben: Öh, du tjejen.
Tjejen: -
Gubben (nu lite närmare): Öh, du tjejen.
Tjejen (tveksamt): Ja…
Gubben: Var har ni såna här dagen-efter piller?

Inskickat av Sigrid:

Jag jobbar i förbutiken i en ICA butik i Stockholmsområdet. En dag kom det fram en man till kassan, ståtlig klädd i kostym med gulddetaljer, vattenkammat hår, sjal om axlarna och en stor medalj runt halsen.

Jag hälsade på honom som jag hälsar på alla kunder och undrade i mitt stilla sinne om han var adelsman som krupit ut ur sitt slott för att frottera sig med oss vanliga dödliga.

Mannen verkar inte se att jag står rak framför honom. Han är för uppagen med att noga betrakta tre-för-tio-tändarna. Jag avvaktar i en minut. Två minuter. Tre… plötsligt bestämmer han sig och plockar upp tre blå tändare och lägger upp dem på disken:

- Det bli tio kronor, säger jag.

Mannen tittar inte ens på mig utan lägger istället upp tre tändare till på disken. Och tre till. Och tre till. Till slut ligger det 21 tändare prydligt uppradade och färgkoordinerade framför honom på disken.

Han plockar upp plånboken som innehåller den största sedelbunt jag någonsin sett, bläddar fram 70 kronor och trycker sedan ner sina 21 tändare i fickorna.

Han lämnade mig med Sveriges största leende och en undran om han var storrökare, mordbrännare eller vad som kan har föranlett detta bisarra inköp.

Inskickat av Hannah:

Jag jobbar i förbutiken till en matvarubutik. Eftersom vi har cashguard inne i butiken hör det till vanligheterna att jag får hjälpa kunder när de vill växla pengar, oftast vill de växla till större sedlar.

En dag kom en dam in och ville växla tvåhundrafemtio kronor till mynt, och eftersom min kassa höll på att svämma över av mynt så gick jag gladeligen med på det.

När vi växlat klart säger damen att hon vill köpa lite lotter också. Hon köper lotter för runt tvåhundranittionio kronor, och när hon sedan ska betala så tar hon upp mynten hon just växlat till sig och betalar med dem.

Dessutom säger hon: “Nu blir du väl glad när du får lite växel“!

Man skulle kunna tro att både Aftonbladet och Expressen har aktier i Facebook så mycket som de rapporterar om “fenomenet”.

Hur som helst har Konsumbloggen en totalt onödig sida där. Det är fullt möjligt att det kommer att finnas specialsaker där (bilder som inte finns här och tvärtom) framöver. Det kanske redan finns sådana saker där förresten…

Så: har du en Facebook-sida vill jag vara din vän! (har du inte det vill jag ändå vara din vän)

Inskickat av Kajsa:

Jag arbetar på ett välkänt nöjesfält där jag säljer godsaker. Jag har just bytt av min kollega som ska på lunch då jag ser en kvinna i 50-årsåldern närma sig med bestämda steg.

Hon är rödfläckig i ansiktet så som man kan bli då man är enormt arg. Hon tränger sig bestämt före i kön, i handen har hon en halväten glass:

Kvinnan (skrikande och pekandes på glassen): TITTA HÄR!
Jag: Ja..?
Kvinnan: JAMEN TITTA!
Jag: Förlåt men jag förstår inte, vad är det?
Kvinnan: MEN DEN HÅLLER PÅ ATT SMÄLTA!
Jag (försöker bevara serviceleendet) : Ja… jo, det är varmt idag.
Kvinnan: Här köper man en glass och den rinner iväg, jag vill ha en ny!
Jag: Det kan jag tyvärr inte ge dig. Det är normalt att glass smälter i värmen.
Kvinnan: Vad är detta för JÄVLA service? Och detta ska vara ett av Sveriges största turistmål, ja det är fan inte klokt!

Jag brukar tänka att det finns vissa saker som omedelbart blir en persons mästerverk, och då brukar det ofta handla om design av något slag. Som exempel kan nämnas Sigvard Bernadottes thermos eller Ralph Lysells Ericofon (Kobratelefonen).

I samma andetag bör också FedEx-loggan placeras, den är så smärtsamt listig.

Innan jag läste det här brukade jag sällan skänka loggan många tankar, men nu väser jag upphetsat till mitt sällskap “kolla, ser du vad jag menar?” så fort en budbil glider förbi.

Nu har ju jag har aldrig jobbat med formgivning (vilket kan vara svårt att tro när man har avnjutit mina tidigare grafiska mästerverk i form av staplar och diagram av olika slag - Ex: 1, 2, 3), men jag kan tänka mig att även det kan vara lika tråkigt som vilket annat jobb som helst, och att man tänker “äh, vad fan - jag gör nåt roligt, nåt lite busigt“.

Ett exempel på “Äh va fan“-formgivandet är den kända Coca-Cola-reklamen med infälld erotik (bild från Snopes.com):

.

Jag tänkte att något sånt här skulle aldrig komma igenom i Sverige, detta näste av hög moral och prydlighet. Ända tills min vän G pekade på detta:

Förstår ni vad jag menar? Jag hade också svårt att ta det här till mig, kanske för att jag inte ville att min bild av Oboy som barnens bästa vän och välgörare skulle fläckas. Jag är ledsen att behöva förstöra för er (det här är nämligen ytterligare en grej som från och med nu kommer att sitta fast i era huvuden) men:

Det är en penis på Oboy-paketet.

Det kan ses som upprörande, men jag tycker mest av allt att det är spännande - är det med mening? Får Kraft (som tillverkar Oboy) höra det här ofta? Var Leif Sandström (designern) en spjuver?

En dam i sextioårsåldern frågade:

- Var har ni ställt den gamla potatisen?
- Förlåt?
- Var har ni ställt den gamla potatisen, den som ska slängas?
- Den är förmodligen redan slängd.
- Jaha, det var ju märkligt, ytterst märkligt. Andra butiker brukar spara gammal potatis och tjäna stora pengar på den.
- På gammal potatis?
- Javisst, det är jättebra när man ska göra potatismos.
- Vi kanske ska börja spara och sälja vår gamla potatis då…
- Det tycker jag. Jag förstår faktiskt inte varför ni inte gör det redan nu. Det handlar om stora pengar!