Konsum

Inskickat av Hanna:

Jag jobbar i en förbutik till en Coop Extra där vi har både spel och kondis. Många av våra kunder är antingen hetsiga spelkunder som måste få all uppmärksamhet på en gång, eller damer som “bara ska ha en liten kondisbit, FORT, för snart går bussen!”.

Båda typer av kunder brukar ofta inleda samtal med att skrika ett gällt “hallå” till oss som jobbar där. Ett gnälligt, högljutt och oerhört otrevligt sätt att påpeka att man vill bli expedierad.

I fredags stod jag och min kollega bakom disken, jag sorterade tidningar och han städade, när vi möttes av ett “haallåå!?” från en äldre dam.

Som svar gastade kollegan “haallåå” på exakt samma sätt och damen ryggade tillbaka och såg väldigt förnärmad ut.

När nästan femtonhundra personer har röstat och femtiofyra procent tycker att “smark” ska uttalas [smárk] - med att rappt A - kan det ses som en klar seger. För att gnugga [smaark] i lite mer gegga kan vi lägga till några expertutlåtanden som heter duga:

———-

Smark
Om man tycker det kan vara roligt att laborera med en variant till smak i
lättsamt språk, så bör den uttalas som ett svenskt ord. Det innebär att
smark skall rimma på bark, chark, mark, knark, park, spark, stark och
några till.
Med hälsning
Sture Allén

———-

Hej!
När ordet är färskt, är vi påverkbara åt ena eller andra hållet.
Självklart vore det enklast och bäst med kort a-ljud. Den som läser
ordet vet då hur det uttalas, och det är en av de stora poängerna med en
ortografi.
Hälsningar,
Lars-Gunnar Andersson

———-

Så, uttalet är säkrat. Men betydelsen då? Kanske är det ett sådant ord som betyder vad man just vid användandet vill uttrycka…

Så länge det uttalas [smárk], för det har ni, Sture (stort tack till Degbunke!) och Lars-Gunnar bestämt.

Och till Ida som mailade och undrade över tröjan:

Den lilla flickan på ungefär sju år rotar runt bland varorna som hennes mamma just står och betalar för och ropar jättehögt:

“Mamma, smittar svinkoppor som jag har?”

(Mamman låtsas som ingenting, vilket får flickan att tänka att hon kanske var för lågmäld)

“Mamma, smittar svinkopporna? Va?”, skriker hon nu.
“Ja, det gör de”, fräser mamman alldeles för hörbart tillbaka, “de smittar jättelätt!”

“Så om jag pillar sönder en blåsa… eller om du pillar sönder en blåsa och sen kliar dig själv så får du också svinkoppor?”
“Men herregud”, mamman börjar bli ordentligt stressad över att den här konversationen äger rum där det finns andra människor, “varför skulle jag vilja pilla sönder en av dina blåsor? Det är ju jätteäckligt!”

“Ja, inte vet jag, men kanske vill du vara hemma från jobbet”, tjejen plockar lite tafatt bland varorna, “och då kan du säga till chefjäkeln att du har svinkoppor.”

Jag såg av en händelse att vår etikett för Brämhults säsongssmak ser ut så här:

“Säsongens Smark“. Need I say more?

Jag förstår till fullo att min nördhumor kommer att avskräcka (kanske till och med äckla) vissa av er, men är det något jag varken kan eller har behov av att dölja så är det min kärlek för oavsiktlig språkmisshandel.

Jag tycker ändå att det borde kunna komma ett nytt ord ur det här, ett tjusigare och häftigare ord för “smak”.

Är det bäst med ett rappt svenskt uttal på a:et ([smárk] som i ordet “bark” eller “knark”) eller ett utdraget lite amerikanskt uttal ([smaark] som i det engelska namnet “Mark” eller ordet “smak”)?

Rösta på din favorit här! (omröstningen är avslutad, här är resultatet)

Vinterns snyggaste t-shirt har också kommit, naturligtvis handlar det om Smark-tröjan. Finns som vanlig t-shirt men även som Fair Trade!

Ett mail från Stefan:

Denna bild tog jag idag hos min lokala Vivo-handlare. Känns kul hur de försöker lyfta fram sin speciella adventskalender i sin marknadsföring:

Inskickat av Olle:

Jag jobbade i mejeridelen när en medelålders man kom fram till mig och undrade:

“Hörru, var har ni den Lacoste-fria mjölken egentligen?”

Jag följde Marias råd och kikade på Pocket Shops Jul- slash nyhetsfolder (.pdf), och på sidan tio uppenbarade sig Erika. Jag vill redan nu framhäva henne som en tjej med oerhört god smak och vansinnigt kompetent, och helt klart är att ingen skulle kunna basa över Kulturhusets Pocket Shop bättre än Erika.

Om ni någon gång ska inhandla böcker tycker jag att ni ska gå till Erikas butik i Kulturhuset på Sergel-nivån och hälsa gärna från mig (det händer nog inget speciellt, ingen rabatt eller så, men det är nog en duglig ice breaker).

Orsaken till denna helt okritiska hyllning av Erikas person och butiken hon är ansvarig för beror på dessa guldkantade bokstäver:

“Jösses Amalia! Det här är det bästa som har kommit sedan Tjuvlyssnat. Hur rolig som helst och perfekt som högläsningsbok!“

I ett utfall av vad som närmast skulle kunna kalla citizen journalism (huh?) skrev jag till Karamellkungen för att reda ut det här med likörpralinernas eventuella berusningseffekt:

Hej!

Jag har två enkla frågor som jag tror kan beröra många:

1. Hur många procent alkohol innehåller de likörpraliner man kan hitta i
era ställ?

2. Kan någon levande (i vilken ålder som helst) på denna jord bli berusad
genom att äta nämnda godisar?

Tack på förhand och all kärlek.

Svaret lät inte vänta på sig, jag blev omedelbart kontaktad av Ulla på Karamellkungen:

Hej,
vi säljer Pandas likörkonfekt och den innehåller 2,8 vikt% alkohol.
Rent teoretiskt kan man nog bli påverkad, men jag tror inte man orkar äta så
många utan att det står en upp i halsen… ;o)
Mvh
…………………………*
Ulla B.
Konsumentkontakt
Karamellkungen AB
Box 729
169 27 SOLNA

Ni kanske minns det rafflande jippot och den tillhörande internutbildningen “Miljonfrågan“? Min butik kom tydligen vid något tillfälle topp fem (eller något liknande) och kunde förvänta oss en gåva från företaget.

Efter att hungrigt diskuterat möjligheterna att få en personalmiddag, biobiljetter, osttallrikar eller picnicfiltar var spänningen på topp när en låda märkt “Miljonfrågan” levererades av postverket (egentligen av Citymail, men postverket låter mer rekordeligt).

Paketet slets upp och efter en stunds letande hittades följande:

Med en slogan som på en gång lyckas vara tramsig och irriterande (för att inte tala om snuskig, om man har en sån dag) och en förpackning som bara stinker av nittiotals-ironi och flåshurtig låtsas-ungdomlighet väljer man att presentera vinsten. Vad som fanns i den lilla asken kändes nu mindre viktigt, det var redan fastslagit att den här topplaceringen var inget värd.

Själva lådan vecklades upp och avslöjade sitt innehåll:

Jag tog upp en och närstuderade den:

Texten på flaskan, som är ungefär lika lång som vilket pekfinger som helst, lyder: “MUNDUSCH FÖR TORRA MUNNAR - mirakelmetod för ett evigt frågande” .

Vad detta sänder för signaler kan diskuteras i oändlighet, men jag är förbryllad över att ingen tänkte på att det kan uppfattas som lite uppkäftigt att skicka ut det här till butiker som uppenbarligen tjatar sig hesa om att medlemskortet är bra. Det känns lite som att om ett gruvföretag skulle skänka en arbetare en större hacka i födelsedagspresent - som att de vill säga “bättre kan ni”!

Det här är ingenting som gynnar mig varken i mitt yrke eller privat, det här är enbart en påminnelse om att alla pengar som jag skulle kunna tjäna går till en krullhårig Henrik Schyffert-dyrkande (inget ont om Henrik) pr-konsult med löst sittande skjortor och tonade Ray-Ban Wayfarer-brillor.