Konsum

Det är helt sjukt att tänka på de här siffrorna, och skulle jag tänka på dem liiite för mycket skulle jag bli odrägligt mallig och fullständigt värdelös som skribent eftersom ingenting skulle vara dugligt.

Med detta vill jag säga ett massivt tack till er, utan er skulle inte jag orka skriva ett enda ord.

Kärlek.

Jag filar på en årslista för att sammanfatta mitt år, i nån sorts enfaldig tanke om att det skulle intressera andra människor. Jag får så lätt prestationsångest när det gäller sådana här listor, men samtidigt älskar jag dem.

Ni är kärlek.

För att komma ihåg alla PLU-koder brukar jag (ganska omedvetetet) skapa små mindmaps. Till exempel:

3183 (gul paprika) - sista siffran är tre, antalet bokstäver i färgens namn.
3184 (röd paprika) - sista siffran är fyra, färgen är röd och jag tänker att helvetet är draperat i rött. Det engelska ordet för helvetet (”hell“) har fyra bokstäver.
3186 (orange paprika) - ‘orange‘ består av sex bokstäver.
3185 (grön paprika) - basic-paprikan, ‘basic‘ har naturligtvis fem bokstäver.

Jag kan vara störd.

Vi försökte jobba undan en respektabel kö, och jag hörde i periferin att en lite smått berusad man vill ta ut pengar i P’s kassa. “Det går bra”, sade P och drog mannens MedMera-kort.

- Tyvärr, det går inte med det här. Är du säker på att det är rätt kort?
- Javisst. Får jag se på det.

Mannen kisade noggrant på kortet, stoppade tillbaka det i plånboken och tog sedan upp det igen.

- Prova det här då.
- Men det är ju samma kort?
- Nej. Nej.
- Okej.

P drog kortet och det gick fortfarande inte att betala med kortet. Mannen fick tillbaka kortet, stoppade det på sin plats i plånboken och fingrade på alla andra kort. Till slut bestämde han sig för att ta upp det igen.

- Prova det här då.
- Nej, det är samma som vi har provat förut.
- Nej då, jag har inte tagit upp det där kortet förut. Det ska finnas pengar på det här.

Kön i min kassa hade plötsligt växt till sin dubbla storlek, och den enda som hoppfullt hängde kvar i P’s kassa var en lång och gänglig man med Thorsten Flincks rörelsemönster och igendammade gultonade glasögon.

Han pustade och frustade och trampade demonstrativt och kastade upprörda blickar mot den frejdige mannen med MedMera-kortet, som för övrigt fortsatte att visa upp sitt medlemskort. Till slut tröttnade Thorsten Flinck-mannen och spottade på bred stockholmska ur sig:

- Va fan är det med dig, har du fått veckopeng eller? Stå här och ta upp tid och plats för en annan… Skaffa dig kontanter istället!

Kortmannen tittade upp på den andres skäggprydda ansikte, log lite snett så att en krokig tand tittade fram, och fortsatte sedan sitt kortletande.

- Vaihelvete, har du inga pengar? Gör som alla andra och ta ut pengar innan du ska handla. Du fattar att du förstör för alla andra va? Det enda du gör genom att betala med kort är att hjälpa dem att övervaka, men det kanske du gillar? Ja, det gillar du nog eftersom du uppenbarligen inte kan klara dig själv, nån måste ta hand om dig.

Thorsten Flinck-mannen blev mer och mer animerad, men kortmannen hade precis avslutat sitt köp och tagit ut sina pengar med hjälp av ett Swedbankkort som han hittat efter sjuhundra försök.

Jag såg framför mig hur den här situationen växer till ett fullskaligt bråk och insåg att kortmannen skulle bli fullständigt krossad. Kortmannen vände sig till P och Thorsten Flinck-mannen och log något som förmodligen var menat som ett Charmigt Leende™.

- Jag tackar för er hjälp och ert tålamod och önskar er en god kväll.

Thorsten Flinck-mannen muttrade något ohörbart och räknade med yviga gester sina hundralappar som han hade fiskat upp ur sin rockficka.

När jag stod i P’s kassa upptäckte jag plötsligt det här:

Frida var vänlig nog att skicka mail till mig:

Hittade denna skylt på Coop Konsum vid Folkets Park i Malmö:

Mitt nya mål, karriärmässigt alltså, är att få uppleva att någon handlar för etthundratjugotre kronor och fyrtiofem öre.

Det är min morot, mitt hopp och kall.