Konsum

Jag har i många månader slängt lystna blickar åt en brun-gul påse kanelskorpor varje gång jag är i min lokala butik, och den femtonde januari (=lönedag) bestämde jag mig för att jag minsann hade råd att falla till föga för begäret.

Väl hemma packade jag upp alla varor, bryggde en stor kanna kaffe och lade upp några kanelskorpor på ett fat och tänkte (helt utan ironi) “de måste vara jättegoda att doppa”.

Jag ställde tillbaka påsen på bänken bredvid kaffebryggaren och upptäckte den mest underhållande och mystiska designdetalj jag sett sedan Oboy-bången:

Inskickat av Himpa:

Inskickat av L:

Jag svarar i telefonen i lilla affären:

- Ja hej, jag var inne och handlade innan, det var en kille som satt i kassan. Det var så att jag fick betala för en kasse, fast jag hade med min egen i tyg med mig.
- Jaså ja, okej. Du får gärna komma tillbaka så får du tillbaka de pengarna.
- Ja, du kan ju kolla med killen som satt i kassan. Jag har kvittot kvar. Jag tar med det och kommer in.
- Det är inga problem, kom du bara.
- Ja men det blir inte idag. Jag sparar kvittot.
- Okej, gör så.

Jag berättar för killen i kassan. Ungefär en vecka senare säger han “Nu var han inne! Han med kassen, han fick sina en och femti.”

Inskickat av Sofia:

Jag jobbar i en butik som säljer köks- och inredningsprodukter och vill dela med mig av en härlig kund som jag fick äran att prata med härom dagen. En kvinna i trettioårsåldern som kommer till kassan med en tallrik:

- Har ni någon spegel?
- Nej tyvärr.
- Hmm… jaha… för jag vill se hur tallriken ser ut i spegeln.

Sedan gick hon runt i butiken med tallriken och letade efter reflekterande ytor.

Inskickat av Butiksbiträdet:

Jag jobbar i en butikskedja som säljer allt från smycken till presentartiklar. Eftersom mitt jobb går ut på att möta varje kund och jobba aktivt med försäljning (istället för att som på konsum packa upp och ta betalt) så får jag ofta chansen att fördjupa mig i alla söta knäppskallar som kommer in.

Häromdagen kom en stor kvinna med svart fuskpäls in. Hon hade kritvitt hår och knallrött läppstift. Hon påminde lite om en tjock Cruella DeVille. Hon tog en kartong med en prydnadstomte i och kom till mig i kassan.

Många kunder vill öppna kartongen och se så att varan är i bra skick och så även hon. Hon pratade med en släpig röst, och även om hon tittade på mig så var det som att hon såg igenom mitt huvud och inte mina ögon.

- Står den här ordentligt?, frågade hon.
- Jadå, den står så stadigt så, svarade jag och ställde ner tomten på disken som bevis.

För att riktigt försäkra sig om att tomten verkligen stod stadigt så började hon med långsamma rörelser att lyfta och sätta ner tomten om och om igen. Efter ungefär tio-tolv lyft och nersättningar så blev hon nöjd och jag fick packa ner tomten igen.

Därefter beslutade hon sig för att köpa ett litet gosedjur i form av en katt. Om och om igen upplyste hon mig om att katten inte var en present, utan att hon sökt högt och lågt efter en liten gosekatt att ha hemma.

Hon berättade med samma släpiga, drömlika, röst att hon längtar efter en riktig katt så förskräckligt mycket, men att ansvaret kändes för stort. Hon tänkte därför ha en leksakskatt till en början. Detta upprepade hon ett flertal gånger samtidigt som hon gång på gång lyfte och satte ner katten på disken på precis samma sätt som med tomten.

Sedan betalade hon, tackade för sig och gick.

Apropå bloggmuppar måste jag få utrycka mitt enorma förakt mot Pär Ström (länk) som verkar vara en ordentlig praktidiot. Verkligen en av de största. En sån som gör att det känns som att vi lever i slutet på artonhundratalet.

Usch. Jag gillar inte att förakta människor, men ibland blir det bara för mycket.

Vecka tio är veckan då den klassiska Lakritspucken gör storslagen comeback i glassdiskarna.

Kom ihåg var du läste det först.

Blondinbella? Jag blir alltid lika överraskad när det talas och skrivs om de nya bloggdrottningarna/-kungarna.

Finns det alltså människor som på riktigt läser och njuter av sånt där spekulativt och impotent dravel?

Ibland känns bloggvärlden otroligt trång och förutsägbar.

Hon ser sig om, som om hon tappat bort ett barn utan att först märka det, upptäcker mig i kassan, sträcker på halsen och undrar med en slappt nasal röst:

- Var är apelsinerna?
- Längst ner där i hörnet.
(Hon vrider sig ett kvarts varv åt fel håll med höger arm slentrianmässigt utsträckt)
- Här?
- Nej, i hörnet där nere.
(Jag pekar mot hörnet där apelsinerna tronar, hon vänder sig ett halvt varv åt andra hållet)
- Här?
- Nej, i hörnet som jag pekar mot med hela min arm!
(Hon ser förvånat på mig och min militäriska guidning, vänder sig åt det enda felaktiga håll som är kvar och ropar)
- Här?

Jag ger upp och utbrister utmattad “Du hittar det nog snart”, sätter mig ned och tar istället tag i den kö som passat på att bildas under tiden jag fick leka småbarnsförälder med en femtioårig dam.

Idag verkar det som att människor tycker att var-andedräkt är det nya svart.

Härligt.