FILMER:
| The Simpsons måste ju nämnas när man talar om årets filmer. Inget annat än ett långt avsnitt av tv-serien, men det är inte så bara. [trailer]
| The Illusionist. Det är svårt för mig att tänka mig en snyggare film än det här, jag hade inga förväntningar när jag såg den, visste inget om den, och blev fullständigt tagen. Paul Giamatti är lite av en idol. [trailer]
| Borat. En av tidernas bästa humor-/satirfilmer, trots det ganska tjatiga partiet med slagsmålet. Sällan har jag varit så sugen på slagsmål som när collegesnubbarna tävlar i att vara så “manliga” som möjligt. [trailer]
| American Splendor. En ganska gammal (nåja, 2003) film som dock bör ses minst en gång per år. Paul Giamatti (ja, igen) spelar Harvey Pekar [blogg], skapare av serien med samma namn som filmen. Se den! [trailer]
HÖJDPUNKTER:
| En personlig kris löste sig på det finaste vis.
| Min syster födde, trots halvknackiga odds, en tuff liten krabat.
| Boken blev till, och även utgiven och såld.
| Utnämningen till årets bästa humorblogg.
KONSERTER:
| Gillian Welch, Chinateatern 1 augusti [faktiskt, en video!]. En fantastisk konsert som avslutades med att hon och David Rawlings spelar “The Long Black Veil” (först inspelad av Lefty Frizell, men skriven av Danny Dill och Marijohn Wilkin) helt akustiskt framme på scenkanten. Dessutom spelar de “Jackson” [lyssna] som om inga andra gjort den tidigare. Efteråt kändes det som att inga andra människor borde få framföra musik längre.
| Feist, Circus 3 oktober [faktiskt igen, en video!]. Utan att först ha någon egentlig koll på Lesley Feist och hennes konstnärskap, mer än att jag gillade de delar jag hört från senaste skivan “The Reminder“, tog jag plats på Circus för att bli ordentligt övertygad om hennes enorma storhet. Hon gick från att vara en helt okej artist till något av en legend på tre ynka timmar.
| Rufus Wainwright, Circus 2 december [Tro det eller ej, en video här också!]. Jag vet att jag förmodligen trampar på många tår nu, så jag börjar med att be om ursäkt. Rufus Wainwright släppte 2007 en av världens fem bästa skivor, nämligen “Release the Stars“. En oefterhärmlig skapelse i korslandet singer/songwriter-pop-konstmusik. Ett pretentiöst pekoral exakt så storslaget som det klarar av att vara utan att bli löjligt. Jag tackar den här skivan för att jag klarade sommaren med hälsan i behåll, och jag skulle i ett utfall av dramatik (eftersom det passar här) kunna säga att Rufus räddade mitt liv på många sätt. Live var det dock inte alls min kopp te. Rufus verkar vara en mycket trevlig, sympatisk och hjärtlig man, men jag gäspade mig igenom konserten. Han är fantastisk, bandet är fantastiskt, musiken är fantastisk, men jag tröttnar faktiskt på hans röst (som jag finner långt ifrån så unik som han själv, och förmodligen åttio procent av hans fans, tycker). Det här är mer en uppvisning i samma anda som ett klassiskt stycke, inte det känsloutbrott som jag vill att en konsert ska vara. Det är för perfekt, för väntat, för tjatigt, och bandet tar definitivt inte vara på de pampiga partierna i musiken.
