Konsum

Jag har aldrig sett Frankenstein så lycklig som när jag igår bjöd honom på en kronas rabatt och sade att ‘vi måste ta hand om våra stammisar‘.

Han sken upp och stammade fram ‘åh, ja när man får vara stammis och när servicen är så här fantastisk kommer jag gärna tillbaka varje dag‘.

Sedan gick han glatt småsjungande ut i vårsolen.

Den stora frågolådan har blivit utrustad med svar, och eftersom en del svar är av längre karaktär har jag delat av det här inlägget för att inte ta upp så onödigt mycket plats på första sidan. Klicka på “Mer…” för att läsa: (Läs mer…)

För att riktigt irritera de som tycker illa om det faktum att det ibland avhandlas o-butiks-ämnen tänkte jag så här:

Det verkar vara populärt bland bloggare att svara på läsarfrågor nu, och jag vill också svara på fina smarta, roliga och tjusiga frågor från er – världens bästa människor.

Kanske undrar du vad jag äter till frukost, hur de har det i Darfur, vilken som är det ultimata huvudbonaden, vilken musik man bäst diskar till, eller vilka tv-serier som är bäst just nu?

Skicka din fråga till coopkonsum @ gmail.com, använd formuläret eller skriv en kommentar.

Svaren kommer på måndag cirka klockan 12. Jag behöver väl knappast säga att frågor som kan tänkas avslöja min identitet kommer att ignoreras med ett kärleksfullt “Ååh, du din…!”

Roliga Gubben stapplar fram mot mig med huvudet i darrning, som om han drabbats av Parkinsons sjukdom. Han ser mig och frågar med en okarakteristiskt mild och tunn röst var vi förvarar knäckebröd nuförtiden. Hela tiden med huvudet i ständiga små rörelser fram och tillbaka, fram och tillbaka.

“Herregud, har jag missat att han har Parkinsons, eller har det inte blivit tydligt förrän nu?“, tänker jag. När jag ser efter närmare i hans ansikte tycker jag mig se en sorts sorgsenhet som aldrig har funnits där förut, en tyst önskan om återvunnen smidighet. Kanske är det därför han talar så försiktigt också, och inte sådär otydligt gapigt.

Han säger “Ja, du får ursäkta det här (han pekar mot sitt vaggande huvud) men min Parkinson har blivit värre“.

Jag försöker febrilt komma på något att säga som inte skojar bort situationen, men som också antyder att det finns liv och hopp ändå. Jag misslyckas och min tystnad kombinerat med mitt dumstirr plus fånleende får Roliga Gubbens smilband att rycka.

Som genom ett mindre mirakel slutar hans huvudrörelser tvärt och han brister ut i ett åskmullrande skratt som hotar att rycka med sig både lungor och mjälte på sin väg ut ur denna väldiga gubbkropp.

“Det säger jag dig, att om jag någonsin skulle bli diagnostiserad med Parkinson, då skulle jag inte röra mig på jordliga gator länge. Sömntabletter, gift eller hängning skulle vara min medicin. Parkinson nä fy fan. Jag hade en god vän som hade det, och hans enda nöje i livet mot slutet var när någon av oss smugglade in whiskey som vi kunde mata honom med.“

Med denna roliga historia i ryggen lämnade han butiken, utan att handla, utan att säga adjö och framförallt utan Parkinson.

Vi har sedan en tid en ny stamkund. Han är ungefär en och femtio lång, tandlös och går omkring i sin mors pepitarutiga byxor. Han bär ofta solglasögon och en lappad vindtygsjacka, och är heller inte främmande för att dingla med en nyckel och med oändlig stolthet utbrista “jag har nyckel hem, det är väl bra, va, nyckel hem“. Jag spelar alltid lika entusiastisk, det verkar som att han gillar det.

Det enda han köper är korv, och då helst Coop X-tra, om han dessutom får pruta en femtioöring är lyckan gjord och man är hans bästa vän för evigt.

Som om det inte var nog med avundsvärda features kan vi även lägga till mytomani. Han ljuger ohejdat, obehindrat och om fantastisk otroliga saker. Han har till exempel nyligen beställt en Porsche som ska levereras i maj, han driver ett (ibland flera) gallerier i Vaxholm, han är miljonär och reser regelbundet till Gran Canaria.

Han brukar komma in runt artontiden för sitt korvinköp, och är han på ett socialt humör kan han stanna kvar vid kassan i timtal och ljuga om hur mycket som helst.

Har man riktigt otur kan han fastna på en sak och sedan upprepa den till förbannelse. En gång stod han framför Candys (1, 2, 3, 4, 5) kassa i imponerande fyrtio minuter och sade “nu jag går hem, steker korv och kollar på barnprogram, det är väl bra va” om och om igen.