Det här är bara så gulligt! När jag tittar på de skviggliga och knaggliga bokstäverna ser jag hur tanten/frabrorn sitter och kämpar för att få det så läsligt som möjligt, med tungan rätt i mun och långsamma ordentliga penndrag.
Jag älskar tanter och farbröder!
Du kanske inte tror mig när jag säger att på bilden ser kanske ett av världens farligaste vapen, och det är ett vapen man kan hitta både här och där i detta naiva samhälle.
Det officiella namnet på detta dödsbringande verktyg är “Förpackningspapp“, men bland rebellgrupperna i Farsta Strand och Mönsterås går det under namnet “Dödsprassel“.
Ingenstans på denna jord kan man finna något så snabbt, vasst och listigt som det här pappret. Det lockar in dig med ett oskyldigt “Nej, jag är ingen hård kartong, jag är enkel att öppna, se så tunn och bräcklig jag är…” bara för att sekunden senare vända sig mot dig och kasta sig mot första bästa bit naken hud och lägga ett kirurgiskt snitt från helvetet.
Om och om igen.
P har gått blivit någon sorts arbetsrättens riddare och tar gärna strid om en kund utsätter honom för vad han tycker är en orättvis behandling. På många sätt sympatiserar och förstår jag honom, men eftersom P är impulsiv och en människa som gärna och ofta drar förhastade slutsatser och älskar att låta andra människor veta vilken de har att göra med, blir situationer som lätt skulle kunna glida förbi till stora konfrontationer och gräl, men den här historien handlar om en man som irriterar även mig:
En man kom in tio minuter innan stängning. Han strövade långsamt runt och inspekterade varor i lugn och ro. Klockan nio fann jag honom vid osthyllan där han fundersamt klämde på lite olika sorters ostar.
Jag sa med god artikulation “Jag tänkte påminna om att klockan har blivit nio och det är dags för oss att stänga“.
Han rörde inte en min, men klämde till lite extra på en Grevé. Jag försökte igen:
“Ursäkta, det är stängningsdags nu“. Han svängde långsamt huvudet åt mitt håll och sa “Jag hörde dig första gången“.
Min godhet och servicekänsla tog slut. “Du får handla det du vet att du ska ha så kan du komma hit och slöshoppa imorgon, vi måste låsa igen affären nu“. Han nickade långsamt mot Cheddarosten.
Jag gick tillbaka till kassan och började räkna min kassa och när mannen efter fem minuter kom till Ps kassa tog han ett djupt andetag och började lägga upp varorna på bandet. Mödosamt och sakta.
Han suckade “Jaha, man får ursäkta att man kommer och handlar“. P tittade upp på honom, “Det handlar inte om det, det handlar om att vi efter kvart över jobbar gratis, och är det nåt jag hatar är det att jobba gratis“.
“Ja, gratis, det har jag jobbat hela mitt liv“, suckade mannen.
“Det är inte mitt problem, är du så dum att du jobbar gratis får du skylla dig själv“, svarade P som nu hade börjat kasta varorna nedför bandet i sin ilska.
“Men ska jag betala din övertid? Hur mycket kan det gå på? Fem kronor?“, fräste mannen.
“Tvåhundra spänn. Var“, sade P med darrande kinder. “Fyra hundra spänn extra för att du ska få din jävla ost. Är det värt det?“
“Men jag har åkt tåg från Norrköping hela dagen och kommer nu hem och måste fylla på skafferiet“
“Jag skiter i om du har åkt tåg från Långtbortistan, jag tänker ändå inte jobba gratis“
“Nej, jag ber om ursäkt för att jag måste handla“, skrek mannen så högt att hans toppluva halkade på sniskan.
“Det gör du så fan heller, du packar ihop dina varor och sticker härifrån innan det kostar fyrahundra spänn på riktigt“, morrade P med en hela-handenpekning mot utgången.
Mannen tog sina varor och muttrade någonting om Maud Olofsson och orättvisorna i det Alliansstyrda Sverige.
Jag kanske är väldigt sen av mig, men Photoshop Disasters är otroligt underhållande!
För övrigt är det vansinnigt roligt att upptäcka att det du just nu läser är nordens mest populära wordpress.com-blogg (!) om man räknar bort Carl Bildt, och varför skulle man inte ta chansen att göra det?
I mitt huvud har det fastnat en tvångstanke att när jag vid de (ändå ganska ovanliga) tillfällen jag använder “Goddagens” som hälsningsfras ska byta ut ordet “Goddagens” mot det inte lika käcka “Podager” (info).
Jag måste koncentrera mig vid användandet.
Jag är nuförtiden så jävla konflikträdd att jag tror att om jag tycker sämre om nånting som en annan tycker bättre om, kommer inte den personen att tycka om mig lika mycket längre.
När är det dags för mig att släppa den alltför omtalade sargen?
Roliga gubben (mer), denna källa till visdom, humor och framförallt stor irritation och tidsförlust, lutade sig fram mot mitt ansikte. Hans vitlöksandedräkt (“jag äter några klyftor om dan, det håller mig frisk serrö”) bitchslappar mig om och om igen när han torkar bort en snorsträng med baksidan av handen och säger:
- Nuru, nu ska du få höra en jävla rolig historia som jag hörde en gång när jag var i Göteborg. De är förjävliga på historier där nere, det är inbyggt i dem, de behöver bara hälsa så är det roligt.
Han såg sig om för att uppskatta hur stor publik han hade. Det var en äldre dam som darrande fyllde en påse med marmeladkulor i lösvikt och jag inom hörhåll. Damen hade dock fullt upp med sitt, så det var bara han och jag.
- Det här utspelade sig under koreakriget när amerikanerna ibland befann sig i Japan. En amerikansk soldat träffade på en asiatisk man som han frågade “What kind of -nese are you, chinese or japanese?“. Mannen svarade att han var japan, och frågade amerikanen “What kind of -key are you, yankee or monkey?“.
Ungefär där frågetecknet sitter bryter han ut i sitt sedvanliga gubbskratt och är nära att få andnöd. Han slänger förhoppningsfulla blickar omkring sig för att se om han lockat till sig några människor som vid all rimlighet borde tillbedja hans komiska timing, men det är fortfarande bara jag inom hörhåll.
Den gamla damen har för länge sedan betalat och stapplat hem.
Skapad av WordPress.com
