Konsum

Jag ska gå på Jättelyftet*.

Jag vet inte om ni förstår hur märkligt det känns att skriva den där meningen. Jag avskyr verkligen sådana där sektliknande pepp-fester där det mesta kan kokas ned till “Är du lönsam, lille vän?“.

Men med en nästan oslagbara slogan (“Orup Eric Gadd och Lena Ph kommer - kommer du?”) har de lyckats få mig intresserad av att gå dit och se på när tusentals butikschefer och golvpersonal nervöst kommer att trampa runt bufféborden (gratis) och baren (gratis), och allteftersom alkoholintaget ökar kommer (jag är övertygad om detta) slagsidan, och till slut undergången, vara en mer och mer given utgång.

Jag ser fram emot de spritindränkta diskussionerna om pottfördelning, individuella tillägg och obetalda semesterdagar som ofrånkomligen kommer att ackompanjera laxsnittarna.

Jag ska vara där (i Kista alltså, i Stockholm alltså) tisdagen den andra september. Kommer du?

*“Jättelyftet” är en grandios fest där vi som arbetar inom Coop äntligen ska få veta hur mycket vi är värda och vilket underbart jobb vi gör. Detta kommer att meddelas via musikaliska utövningar av Orup och Lena Ph.

Jag ger mycket gärna bort en plastpåse till någon som råkat glömma, om hon/han erbjuder sig att betala för den.

Däremot ska alla som använder sig av ”Du får bjuda på den här”-frasen tvingas betala för fyra påsar.

1. Vi har dragit igång “Kunden har (inte alltid) rätt!” (www.InteAlltid.se). Sett ur ett tioårsperspektiv kan det bli stort, hur som helst är det roligt. Jag vill naturligtvis inte låta påskina att det skulle vara roligare där än här (befängt!) men där är det verkligen historier från alla serviceyrken. (Bloggkoll/RSS)

2. Lyssna och fall till föga: klicka här.

Jag såg henne redan när hon äntrade butiken men försökte skjuta undan mina fördomar och sluta vara så dömande.

Bara för att hon halvskriker när hon pratar på bred Göteborgska och har en enorm scarf i samma beiga ton som sin kappa behöver det inte betyda något negativt. Många ytterst vänliga människor har både Göteborska, scarf, kappa och beige färgskala.

Jag fortsatte att rensa i fruktdisken medan damen skrek till sin dotterdotter “Mamma ville ha oliver med sardeller, men det har de väl inte här förstås“. Jag bestämde mig för att skita i ovanstående zen-skitsnack och fastställde omedelbart att damen var fullständigt vansinnig. So much for “Om mani padme hum” (?).

Efter att högljutt ha klagat på allt, inklusive servicen (vilken jag medvetet har hållit tillbaka bara för att tvinga henne att fråga mig direkt) tittade hon åt mitt håll och frågade “Oliver med sardeller. Var?“. Jag pekade på hyllan bakom henne och säger “Där. Annars inte.” och fortsatte mitt rensande.

Hon suckade uppgivet och demonstrativt och jag vände mig om för att gå och öppna en till kassa, då hon började låta.

Med ett klickande ljud, som om hon manade på en häst, försökte hon påkalla min uppmärksamhet. Jag hörde henne bakom mig och jag stannade till och tänkte “Är det mig hon gör sådär åt? Varför? Det är ju både fantastiskt och irriterande!“. Jag var tvungen att vända mig om eftersom hon inte visade några tecken på att sluta med ljudet:

Jag: Är det mig du menar med det där?
Hon: Ja, självklart. Jag vill ha potatis.
Jag: Du står bredvid den.
Hon: Jag vill ha från den understa lådan, de här tre översta ser inte fina ut.
Jag: Visst, du får lyfta av dem hur mycket du vill bara du ställer tillbaka dem.
Hon: Ja, lyfta är väl ändå ett jobb för er som jobbar här…
Jag: Haha, Ja… jag har inte tid att lyfta just nu, jag måste öppna en kassa till, du ser kön?

Jag gick till kassan förundrad över att imperialismens glansdagar fortfarande levde i denna reinkarnerade plantageägarinna. När min kassa inte längre behövdes gick jag tillbaka till fruktavdelningen.

Omedelbart kom hästklickandet. Damen stod kvar med en tom påse vid potatisen. Hon hade väntat i över en kvart på att jag ska komma och lyfta undan potatislådorna åt henne.

Var hennes dotterdotter tagit vägen var en gåta, men jag var glad för hennes skull att hon hade lyckats undkomma, om än tillfälligt.

Min kära affär har hållt extremt höga och i mångas ögon orimliga priser. Detta har berott på att Polyshop har rensat undan en del produkter som inte höll måttet, och de har då höjt priserna till astronomiska höjder för att ingen ska köpa dessa produkter tills allt är fixat.

Jag har dock rensat lite på egen hand och nu finns det bara normala priser kvar, och kanske är det just en sjysst t-shirt du behöver?

Liten flicka, cirka sex år, till sin ännu yngre bror:

- Malte, hur smakar din glass?
- (tittar utryckslöst på sin syster. Fortsätter sedan ivrigt på sin glass igen)
- Malte, jag har glömt bort hur den där glassen smakar, du kan väl hjälpa mig? Du får smaka av min glass nästa gång!
- (Malte äter)
- Får jag slicka på glassen en snabb gång då, bara jättesnabbt?
- (ingen reaktion)
- Malte, nu låter du mig smaka av din glass, det är bara så!
- (Malte äter upp glassen utan att erkänna sin systers närvaro)
- Mamma, Malte åt upp sin glass utan att låta mig smaka även fast han fick jättemycket av min glass!

Topp fem saker som gör mig misstänksam mot en person:

1. Bär arbetsbyxor på fritiden.
Varför? Vem behöver snickarbyxor för att klara sin vardag? Jag pratar inte om kvällsarbetande snickare eller murare här, utan om människor som förmodligen jobbar på kontor dagtid. Av någon anledning känner de (oftast män i femtioårsåldern) att de blir lite större, lite viktigare och kanske lite manligare i dessa blåkläder.

2. Har knappljud på mobilen.
Återigen: Varför? Finns det någon som helst anledning till denna tortyrfunktion annat än att få folk att tänka “Mmm, Guantanamo…“? Som jag fick förklarat för mig: “Jag vill höra att det tar när jag trycker“. Men, det syns ju i den lilla rutan när det tar… varför måste det vara en multiupplevelse att skriva ett sms?

3. Hummar uppmuntrande vid samtal.
Dessa människor tänker nog att de uppmuntrar det samtal de just är invecklade i, när sanningen är att jag inte för mitt liv kan koncentrera mig när någon avbryter mig var sjätte sekund för att flika in “Mm…“.

4. Inleder meningar med “jag är sådan som person att jag…“.
Detta är den egocentriska motsvarigheten till “jag är ingen talare, men…“, man vet att man har en person framför sig som skulle knuffa dig framför ett tåg för att skydda eller täcka över sina egna tillkortakommanden. Personen ifråga är verkligen sällan sådan som person som hon/han utger sig för att vara.

5. Använder mobilen som boombox.
Hur man kan finna nöje i att lyssna på tokhög musik ur en liten jävla mobil som bara skallrar av utmattning övergår mitt förstånd. För det första är det respektlöst mot sina medmänniskor som oftast inte bett om att få höra den musik som för tillfället boxar sig fram genom miljön, men framförallt (framförallt!) är det respektlöst mot musiken. Jag ska ladda min mobil sprängfull av japansk noise-musik, och nästa gång jag blir kränkt på detta i-landsvis ska jag med en galnings leende på läpparna knappa upp volymen på min mobil och bara njuta.