Konsum

Det är märkligt svårt att skriva det här, och det här måste vara det tjugonde försöket att få ur mig det här på ett vettigt sätt:

Saker och ting omkring mig håller på att rasa, och alltför mycket beror på att jag inte kan tycka om mig själv. Jag måste jobba hundra procent på det, och tanken på att jag dessutom måste prestera bloggmässigt är enbart betyngande.

Jag hoppas att ni förstår och att ni möter upp när jag kommer tillbaka. Jag kommer nämligen att komma tillbaka, jag vet bara inte om det handlar om en, två, fem eller till och med ännu fler veckor.

All kärlek,
konsum.

(Om du vill bli underrättad när ett nytt inlägg kommer finns rss, email och bloggkoll)

(och: jag strö- och fulbloggar lite, och möjligtvis mycket ointressant, på annan ort.)

Inskickat av Anna Nio:

En av de finaste komplimanger jag nånsin fått, var en helt vanlig dag då jag varit och handlat (på Hemköp, förlåt Konsum). Jag har en ska vi säga, avvikande, stil och har många, många gånger varit med om att vuxna människor pekar och skrattar (!) när de ser mina kläder, mitt hår, osv.

Men just den här dagen stod jag, trött efter en lång dag, och packade ned mina varor, minding my own business, när jag känner ett svagt ryckande i min kappa. Jag tittar ned och ser ett litet barn, kanske fem år gammal. Han tittar upp på mig och säger rätt och slätt: “Du är fin.” Jag har nog aldrig lett så brett som just där och då, men jag lyckades i alla fall säga: “Tack!” till pojken. Han sprang tillbaka till sina föräldrar, som stod några meter bort, och jag såg hur de klappade honom på huvudet, kramade honom och var så stolta och glada att han vågat säga att han tyckte att jag var fin.

Och finare än så har jag aldrig känt mig, i just det ögonblicket.

Inskickat av IntoTheHeart™:

När jag förra året flyttade tillbaka till min hemstad efter några år på annan ort, hade jag pratat med mina närmaste vänner om att de skulle fixa ett par stycken som kunde hjälpa mig att lasta ur släpvagnen när jag kom. Väl framme (efter 120 mils körning) väntade 12-13 stycken (!) vänner på mig utanför min nya lägenhet. En del av dem kände jag sedan tidigare och andra har jag lärt känna sedan dess. Jag blev beordrad att ställa mig i hallen och peka var grejerna skulle stå medan de andra ställde sig och langade saker mellan varandra. Tack vare det behövde jag inte lyfta en pinal och det tog bara 25 minuter att få in hela mitt bohag i lägenheten. Jag är i tacksam chock fortfarande!

Inskickat av Pivo:

Jag börjar tänka på när jag hade det svårt hemma en kväll flera år sedan och sprang ut i mörkret en vardagskväll utan ytterkläder, pengar, nycklar eller någon mobil… Jag sprang ner till stan och frågade en tant hur man skulle gå till en viss stadsdel, eftersom en kompis bodde där som jag tänkte övernatta hos. Hon svarade att det var för långt för att gå. Jag sa att jag inte hade några busspengar, och hon sa att hon inte heller hade, men hon följde med mig in i en butik som hade öppet rätt sent, och där fick jag en tia till bussen av mannen i kassan, och en klubba dessutom. Dessa människor förgyllde hela min tillvaro och jag kommer nog inte glömma dem.

Inskickat av Karin:

Jag hade gått tidigare från mitt usla arbete eftersom jag brutit ihop och börjat gråta hejdlöst och inte kunde sluta och det är svårt att möta kunder med tårarna rinnande (ett jäkla skitjobb var det). I vilket fall som helst skulle jag i mitt miserabla tillstånd försöka ta mig hem med tunnelbanan i rusningstrafiken.

Jag sitter och übergråter på stationen och ur mängden människor kommer en kvinna fram till mig och frågar hur jag mår. Frågar om det är nå’n kille. Bjuder mig på choklad. Ger mig näsdukar. Klappar mig på ryggen och säger att mitt jobb verkar jättekasst. Håller mig sällskap på tunnelbanan. När jag ska gå av frågar hon om jag klarar mig själv. Om någon finns där hemma som kan ta hand om mig.

Det här hände för flera år sedan, men jag tänker fortfarande ofta på den här stunden och den här kvinnan. Tack!

Inskickat av Annika:

En gång rullade jag in på en sån där obemannad mack med min bil som fick soppatorsk i samma sekund som jag dessutom insåg att jag hade glömt plånboken. Jag höll på att börja lipa för allt var panik, jag skulle hämta barnen på dagis, det spöregnade, ingen bankomat på långt håll osv.

En farbror undrar vad det är, jag berättar och sen halar han helt lugnt upp en femhundring och frågar om det räcker. kändes lite obscent att tanka fullproppad tank för jag hade varit pank så länge och vant mig att  hundrakronorstanka.

Han sa: Jag jobbar därborta, och pekade på en restaurang över gatan. Jag heter Anders, kom förbi och betala igen nån dag när du har vägarna förbi!

Jag åkte såklart dit dan efter. men det kunde ju inte han lita på. HAN var snäll.

När någon är sur och vresig brukar jag tänka ‘kill them with kindness‘. De flesta blir paffa. de vill att man ska vara sur tillbaka så de kan fortsätta med att vara arga.

Inskickat av Ida:

Den underbart vänliga busschauffören som väntade på mig imorse då jag slog personbästa i högklackat på sträckan Hemmet-Busshållplatsen. Han gjorde verkligen min dag. Har aldrig varit med om att någon busschaufför väntat trots att man skenat som en galning till bussen. Gick runt med ett leende hela dagen!

Inskickat av Malin:

Det här är inte något som någon annan gjorde, men som jag gjorde. Förra året vid den här tiden hade jag varit på Amerikanska Ambassaden för att ansöka om ett studievisum. Vid busshållplatsen började jag småprata med en utländsk kille. Jag minns faktiskt inte vart han kom ifrån, någonstans i Europa. Han frågade vart närmaste bankautomat var - han behövde pengar till bussen - och jag förklarade (lite generat åt Stockholms vägnar) att närmsta bankomat var på Karlaplan, en bussresa bort och att bussarna hade slutat ta kontanter.

Killen såg mycket dyster ut och förklarade att han hade kommit direkt från Arlanda med taxi, och eftersom det var så dyrt ville han inte ta en taxi igen. Jag tyckte fruktansvärt synd om honom, så efter lite grävande i plånboken hittade jag en halvanvänd remsa som jag gav till honom. Eftersom vi skulle åt samma håll satt jag och pratade med honom tills vi kom till T-centralen och sen pekade jag honom i rätt riktning mot centralstationen, förklarade vart närmsta bankomat var och hur han skulle ta sig till flygbussarna så att han slapp ta en taxi tillbaka ut, sen skildes vi åt.

Det kändes som en bra dag.

Inskickat av Jag:

Jag kom genast att tänka på min natt. Jag råkade ta en överdos av sömntabletter medan min kompis var här, och det ledde till att hon ringde ambulans och så vidare. Jag minns ingenting av det här, men hon har berättat i efterhand. Fyra ambulansmänniskor kom hit och hjälpte mig, jag minns inte mycket. Men jag minns att medan jag drack det aktiva kolet så strök en tjej mig över håret och var jättesnäll. (Marit heter hon fick jag veta av min kompis)
Jag minns inte hur nån av dem såg ut, jag skulle inte känna igen dem på stan. Men jag är oerhört tacksam för dem. De tog hand om mig och behandlade mig med respekt (trots att jag inte ens kunde gå själv och betedde mig ganska tragiskt, det vittnar mina blåmärken om).

Så… jag vill väl egentligen säga tack till de fyra, men speciellt till Marit. Även tack till min underbara kompis som fanns där vid min sida hela tiden.

Inskickat av Lisa:

Jag har hört att det är vanligt att man tror att det bara är man själv, och ingen annan, som klantar sig och därför hamnar i mer eller mindre pinsamma nödsituationer. Det är en tröst. När jag har klantat mig har jag också blivit hjälpt av fantastiskt snälla och omtänksamma personer, till exempel:

- mannen som körde flera mil för att köpa en dunk bensin när jag fått bensinstopp på motorvägen

- den vänlige landsortsicahandlaren som lät mig köpa Ramlösa till rabatterat pris när jag gått vilse en het sommardag utan vatten och med bara 1:50 på mig

- rullskidåkaren som vände ovanför en mycket lång uppförsbacke för att låna en bultnyckel när vi fått punka på bilen som var tömd på verktyg

- de norrlänska busschaufförer som lät oss åka med fast alla tåg plus-biljetterna låg kvar i en påse i en väska i en lägenhet i Stockholm.

Tack.

Inskickat av Therese:

Jag vill skicka en hälsning till den fina pojken jag har träffat under hösten, som jag hoppas att det kommer gå bra med. Du är underbar, jag hoppas och tror att du vet det där du står tre meter bort och diskar.

Saker som i övrigt gör mig glad och som händer någonstans, varje dag, är när en busschaffis stannar till en extra gång för att någon kommer springandes,

när man får en kram av någon man knappt känner, för att det syns att man behöver en.

eller när man själv har möjlighet att sprida glädje genom att släppa på sig själv och strunta i vad folk tycker, och göra precis det man känner för.

En sista sak är sådana här initiativ, konsum. Det är de små sakerna i livet som gör det. Goda gärningar sprids som ringar på vatten, och alla här kastar nog i en sten då och då.

Inskickat av Klara:

Har precis flyttat till Norge, och med mig har jag min gamla cykel.
Såklart hoppar kedjan av och när jag står nere i garaget och försöker att få på kedjan går en norsk gubbe förbi.
“Har kedja din håpa?” Sedan hjälper han mig i minst en halvtimma för att få på kedjan. Notera att jag aldrig har sett gubben förut.

Nästa vecka är cykeln trasig igen och jag står nere i garaget och försöker laga den (igen).
En annan gubbe går förbi mig när jag står där och mekar. “Har kedja din håpa?” Sen börjar han att hjälpa mig med cykeln. Men tyvärr behövs det verktyg för att fixa det denna gång.
“Ska du börja jåba snart eler har du tid til å venta, jaj ska bara hemta verktygen min. Anars kan du gå te jåbe, så lagar jag den under tiden.“
Han tänkte laga min cykel när jag var på jobbet! Vilken svensk gubbe hade gjort det?
Men jag har tid, så jag väntar tills han kommer tillbaka med verktyg, filt (som man kan torka bort oljan på) och en till verktygslåda.
Han fixar kedjan, spänner kedjan, höjer sadeln och rättar till styret.

Inskickat av Linnea:

“Det finaste jag har hittade jag på en bögklubb med rosa päls på väggarna, i berlin. nu har han varit där igen, i berlin, i en vecka och lämnat mig helt ensam här hemma. men om två timmar och 34 minuter får jag träffa honom igen. jag älskar dig schmoopie (ni som har sett seinfeld vet att jag inte är dum i huvudet nu…)”

Inskickat av Strömberg:

“Jag brukar alltid ha rockabillyfrisyr, och det har i min butik blivit mitt varumärke så att säga.

En tidig lördagsmorgon är det helt dött i butiken, bortsett från en kvinna runt trettio som handlar av mig. Hon berättar om sin femåriga dotter som hon annars brukar ha med sig, som är hemma för dagen: Hon säger att “när jag blir gammal så ska jag gifta mig med en sån kille!”

Jag måste ju knappast säga att en sådan sak verkligen förgyller ens dag, och att det bara är att tänka på händelsen igen för att lappa ihop en annars stressig och jobbig dag!”

Inskickat av Mirjam:

“Jag upplever att det finns vänliga människor överallt, som hjälper en när man behöver. Här kommer några exempel:

Jag hade tänkt att köpa en cykel som jag hade sett i en annons. Jag tog bussen till affären och tänkte att jag kunde cykla hem på den nya cykeln. När jag kom till affären upptäckte jag att cykeln inte var monterad, utan låg i en stor och otymplig kartong (som jag inte kunde ta på bussen hem). Butiksbiträdet erbjöd sig då att köra hem cykeln i sin egen bil, så efter att hennes pass slutade körde hon hem till mig med det otympliga paketet och hjälpte mig att bära in det i lägenheten. Hon behövde inte göra detta för att få cykeln såld, det var mer eller mindre kö i affären.

Så sent som härom veckan höll jag på att laga en punka på min cykel. Då kom en granne och hjälpte mig. Han såg att det berodde på att ventilen läckte, och gav mig en ny ventil och hjälpte mig sedan att pumpa däcket.

Jag försöker att vara likadan själv, när jag ser en möjlighet att hjälpa en medmänniska.”

Inskickat av Butiksbiträdet:

“Som ett bidrag till din Vänliga Varma Veckan - kampanj så ville jag bara berätta om en liten händelse som utspelade sig idag i min butik.

Jag ser det bara i ögonvrån, och hör en skröplig röst säga “Ursäkta kan du hjälpa mig…“

När jag vänder mig om så ser jag en kvinna som hjälper en väldigt gammal dam med käpp att knäppa kappan.

Inget märkvärdigt, men jag tyckte att det var vänligt gjort!”

Snart startar vänliga veckan, kanske redan imorgon bitti.

Innan dess måste jag få kasta ur mig det här:

‘Mamma Mia The Movie’ är bland de sämsta filmer jag har sett sedan… ja, kanske någonsin.
Så.

När alla blev så överraskade över att det finns vänliga människor (som i det förra inlägget) fortfarande började jag fundera på om vi inte på många sätt uppfostras i stil med någon sorts amerikansk skräckpedagogik av kvällstidningar och dylikt.

Allt går ut på att vi ska veta vilken tur vi har att vi håller käft och överlever en dag till, sköt dig själv och skit i andra…

Detta leder tyvärr till att vi ofta tappar bort varandra, och människor som mannen som köpte krabban åt damen blir en exotisk upplevelse som vi alla fascineras och imponeras av.

Vore det inte trevligt att ha en hel vecka med fina historier om hur fina människor kan vara, det behöver inte utspela sig i en butik, vi hyllar någon som förtjänar det helt enkelt. Helt utan ironi eller cynism ska vi visa att världen faktiskt är ett tjusigt ställe!

Skicka in din observering, din kärleksförklaring, och/eller ditt tacktal nu!