Konsum

Six Figure Transatlantic - Girls Just Want to Have Fun (YouTubelänk / text / orginalet)

Inskickat av Wille:

Enträgen kund till butikschef:

- Har du kalkonbröst?

Inskickat av Linn:

En suckande kvinna med inköpslapp berättar att hon ska göra en salsa om nån dag eller två men våra avocados är så hårda:

- Om du lägger den brevid ett äpple så mognar den fortare, tipsar jag.
- Jaha. Men du, jag har faktiskt inget äpple hemma, kontrar hon argt alldeles brevid våra lådor med Royal Gala och Granny Smith.

En liten pojke, runt sju år, pekar på de små russinpaket vi har till försäljning i kassan och säger till sin märkbart stressade pappa:

- Pappa, en sån får inte jag köpa.
- Nej, vi har russin hemma.
- Ja, jag misstänkte det, men…
- Men vaddå?
- Har vi verkligen sådär små paket hemma?
- Nej, vi har ett stort paket.
(pojken suckar djupt och bedrövat)
- Jag visste väl det. Aldrig får man nåt litet.

Kanske känner du igen dig och suckar lättat att “det är tur att det där inte är jag” när du ser en person släpa ett gäng banankartonger som om hon bar fyra bångstyriga laxar?

Fear no more, lösningen är nära (du kommer fortfarande att sucka lättat att “det är tur att det där inte är jag” när du ser en person släpa ett gäng banankartonger som om hon bar fyra bångstyriga laxar, men du kan i alla fall trösta dig med att du skulle bära lådorna vansinnigt mycket snitsigare).

Jag har i pogo pedagogikens anda gjort en liten bildserie för att illustrera och guida. Om du är beredd så kör vi:

1. Ta två lådor och stapla bottnarna på varandra (båda med öppningen uppåt).

2. Skjut på locken från varsin kortsida av bottnarna.

3. Vänd hela steken upp-och-ned.

4. Greppa tag ungefär där cirkeln visar, och allt kommer att sitta ihop som en sexårings handvarma småmynt.

Det här är bara så gulligt! När jag tittar på de skviggliga och knaggliga bokstäverna ser jag hur tanten/frabrorn sitter och kämpar för att få det så läsligt som möjligt, med tungan rätt i mun och långsamma ordentliga penndrag.

Jag älskar tanter och farbröder!

Du kanske inte tror mig när jag säger att på bilden ser kanske ett av världens farligaste vapen, och det är ett vapen man kan hitta både här och där i detta naiva samhälle.

Det officiella namnet på detta dödsbringande verktyg är “Förpackningspapp“, men bland rebellgrupperna i Farsta Strand och Mönsterås går det under namnet “Dödsprassel“.

Ingenstans på denna jord kan man finna något så snabbt, vasst och listigt som det här pappret. Det lockar in dig med ett oskyldigt “Nej, jag är ingen hård kartong, jag är enkel att öppna, se så tunn och bräcklig jag är…” bara för att sekunden senare vända sig mot dig och kasta sig mot första bästa bit naken hud och lägga ett kirurgiskt snitt från helvetet.

Om och om igen.

P har gått blivit någon sorts arbetsrättens riddare och tar gärna strid om en kund utsätter honom för vad han tycker är en orättvis behandling. På många sätt sympatiserar och förstår jag honom, men eftersom P är impulsiv och en människa som gärna och ofta drar förhastade slutsatser och älskar att låta andra människor veta vilken de har att göra med, blir situationer som lätt skulle kunna glida förbi till stora konfrontationer och gräl, men den här historien handlar om en man som irriterar även mig:

En man kom in tio minuter innan stängning. Han strövade långsamt runt och inspekterade varor i lugn och ro. Klockan nio fann jag honom vid osthyllan där han fundersamt klämde på lite olika sorters ostar.

Jag sa med god artikulation “Jag tänkte påminna om att klockan har blivit nio och det är dags för oss att stänga“.

Han rörde inte en min, men klämde till lite extra på en Grevé. Jag försökte igen:

“Ursäkta, det är stängningsdags nu“. Han svängde långsamt huvudet åt mitt håll och sa “Jag hörde dig första gången“.

Min godhet och servicekänsla tog slut. “Du får handla det du vet att du ska ha så kan du komma hit och slöshoppa imorgon, vi måste låsa igen affären nu“. Han nickade långsamt mot Cheddarosten.

Jag gick tillbaka till kassan och började räkna min kassa och när mannen efter fem minuter kom till Ps kassa tog han ett djupt andetag och började lägga upp varorna på bandet. Mödosamt och sakta.

Han suckade “Jaha, man får ursäkta att man kommer och handlar“. P tittade upp på honom, “Det handlar inte om det, det handlar om att vi efter kvart över jobbar gratis, och är det nåt jag hatar är det att jobba gratis“.

“Ja, gratis, det har jag jobbat hela mitt liv“, suckade mannen.
“Det är inte mitt problem, är du så dum att du jobbar gratis får du skylla dig själv“, svarade P som nu hade börjat kasta varorna nedför bandet i sin ilska.
“Men ska jag betala din övertid? Hur mycket kan det gå på? Fem kronor?“, fräste mannen.
“Tvåhundra spänn. Var“, sade P med darrande kinder. “Fyra hundra spänn extra för att du ska få din jävla ost. Är det värt det?“

“Men jag har åkt tåg från Norrköping hela dagen och kommer nu hem och måste fylla på skafferiet“
“Jag skiter i om du har åkt tåg från Långtbortistan, jag tänker ändå inte jobba gratis“
“Nej, jag ber om ursäkt för att jag måste handla“, skrek mannen så högt att hans toppluva halkade på sniskan.
“Det gör du så fan heller, du packar ihop dina varor och sticker härifrån innan det kostar fyrahundra spänn på riktigt“, morrade P med en hela-handenpekning mot utgången.

Mannen tog sina varor och muttrade någonting om Maud Olofsson och orättvisorna i det Alliansstyrda Sverige.

Glad påsk önskar jag er med all kärlek!